Så minns hon Revhusen

Ystad Artikeln publicerades

Revhusens sista tid är här. Snart ska den sista spillran jämnas med marken. Kvar finns då bara minnena av det som en gång var ett livaktigt fiskeläge och ett paradis för barnen.

Pelargonerna blommar en sista höst i fönstren i Stattena, det vita huset närmast havet i Revhusen där Maj-Britt Kardell växte upp.
– Vi hade en underbar uppväxt. Vi levde så nära varandra, berättar hon.

I huset där hon är uppväxt bodde hon med sin mor och far. I mittenpartiet av huset levde hennes mormor och morfar och i den lilla lägenheten med två små rum och ett kök där hon nu bjuder på fika bodde Lars Bruhn med sin familj innan den flyttade till närliggande Tobakshejdan.

Här sitter hon nu, fikar med kaffe och sockerkaka som så många gånger förr. Men det är bara några veckor kvar innan elen ska läsas av en sista gång, Revhusen tömmas och sedan som planen är – rivas.

Maj-Britt Kardell, 75, berättar att Revhusen var ett paradis för barnen. Alltid fanns det någon att leka med. Snabbt samlade man ihop två fotbollslag.

Så har också Revhusen fostrat en rad framstående idrottsmän.

Tillsammans med Maj-Britt Kardell sitter Lasse Bruhn och berättar Revhusminnen. Han är född i den lilla lägenheten.

– I Revhusen var bollen alltid med på något vis, minns Lasse Bruhn, 70.

Gräsplanerna runt Revhusen, där man torkade näten, blev snabbt fotbollsplaner. Man tävlade också i stafett. Det var nära till Idrottsplatsen.

– Det var inte träning, det var vår lek, minns Maj-Britt Kardell.

Hennes och Lasse Bruhns föräldrar levde av fiske.

– Min morfar var pensionerad, men han höll också på med fiske, berättar Maj-Britt Kardell.
Närheten till allt och alla gjorde att man kände sig trygg i Revhusen.

Innan Revhusen förändrades och bebyggelsen började att användas mer och mer som sommarhus, hade det gamla fiskeläget 300 invånare. Det var 30–40 år sedan.

Då var det omkring 25 hus som grupperades kring två gator.

Det var inte bara fiskare som bodde här. Här levde snickare, rallare, folk som jobbade på det närliggande varvet, båtbyggare.

Det fanns också original. Cigarrmakaren Kofass. Han var faktiskt en gång cigarrmakare, och bodde i en tågvagn – utan fjärrvärme.

Han försörjde sig på att hjälpa till med att plocka sill från garnen. Speciellt för honom var att han 1 maj alltid tog av sig strumporna och gick barfota i tofflorna. 1 oktober tog han på sig strumporna igen. Han var snäll.

– Mor sade att det var världens snällaste fyllehund, minns Maj-Britt Kardell.

Allting kretsade ändå kring fisket. Maj- Britt Kardell berättar att de hörde på motorernas encylindriga dunkande vilken båt som var på väg in i hamn. Då kom kvinnorna och skulle hjälpa till att plocka sill.

– Kvinnorna jobbade hårt, säger Maj-Britt Kardell.

Sedan kom fiskhandlaren Lustig och köpte fisk som skickades vidare. Lasse Bruhns mormor Selma och flera andra kvinnor i Revhusen rullade bör. De fyllde sina rullebörer med sill, knackade på och sålde till folk på vägen upp mot staden och slutade sedan rundan på Stortorget, vid kyrkan mitt emot bokhandeln, där de sålde det sista.

Sedan gick de tillbaka till Revhusen.

– Tant Selma hade alltid med sig något godis till oss, minns Maj-Britt Kardell.

Rullebören tvättade Tant Selma noga varje dag när jobbet kvar klart. Hon slet med fisken in på 50-talet.

– Rullebören skulle man ha sparat, men det var ingen som tänkte på det då, säger Lasse Bruhn.

Nu återstår bara åtta hus av Revhusen. Sedan länge är stranden där fiskebåtarna drogs upp utfylld. Precis bakom huset löper en oljeledning.

Det är bara en liten spillra av den gamla bebyggelsen kvar som alltmer kringgärdas av hamnen som expanderat. Rivningshotet har funnits länge.

– 1947 var första gången jag hörde att vi skulle flytta härifrån, säger Maj-Britt Kardell.

Att hon trots detta ända fram till nu har kunnat komma tillbaka till Revhusen varje vår och sett fram emot en ny sommar, har betytt mycket för henne.

Nu har hon fått löfte om en badhyttstomt där hon kan ställa redskapsboden från Revhusen. Lasse Bruhn har köpt en koloni i Klondyke där han får plats för sina höns. Men att till sist lämna Revhusen är ett sorgearbete som också har tagit på krafterna.

– Det är nog nu, vi orkar inte hålla på med detta. Det är klart att våra hjärtan är i det här huset. Men man får böja sig för det som är, säger Maj-Britt Kardell och bjuder på en sista påtår.