Sandskogen räddad – för tillfället i alla fall

Det blir den märkliga konsekvensen av Ystads samhällsbyggnadsnämnds beslut att avslå medborgarförslaget om fastigheten Sandskogen 2:1 och norra naturreservatet i skogen. Ty nämnden beslutade istället att ge ett viktigt politiskt löfte – den fördjupade översiktsplanen ska gälla för området! Och i denna står att hela skogen ska vara "ett viktigt natur- och friluftsområde".

Tillfälligt är alltså denna del av Sandskogen räddad – stort tack för det!

Men hur långt sträcker sig ett politiskt löfte? En kommunal nämnd idag kan inte ge löften för framtida generationer politiker, egentligen bara för gällande mandatperiod. Därefter behövs bara nya vanliga beslut för att frångå en översiktsplan – särskilt om det ligger en lockande kommunal miljardinkomst i skogen.

Sandskogen började planteras i början av 1800-talet, av Ystadsbor för framtidens Ystadsbor, för att förhindra den pinande sandflykten längs dåvarande Sandgatan (!), Regementsgatan idag, från den tidens flygsandfält öster om staden. Det tog fyrtio år att få växtligheten att börja ta sig, men redan på 1890-talet började man inskränka på den växande skogen. Först drogs järnvägen, därefter byggdes regementet, med tiden även skjutbanor och Militärvägen. Samtidigt hade villabebyggelsen påbörjats. Under 1900-talet blev ändå den genomkorsade skogen den prunkande oas den är idag, med ett unikt växt- och djurliv. Själv har jag räknat in 40-talet fågelarter.

Just fastigheten Sandskogen 2:1 var den som sist överfördes från regementet till kommunen, och den har inte blivit reglerad alls. Detta område utgör själva entrén till skogen, mellan regementet och Skvadronsvägen, en yta på cirka 65 000 kvm. Det är det mest eftertraktade området i hela Ystads kommun, hur man än kan tänkas exploatera det – just för närheten till staden, havet och naturen. Det är därför som villor i Sandskogen, på arrendemark, säljs för fantasisummor.

Övriga delar av skogen är däremot nogsamt reglerade. I norr finns det kommunala och längs havet det statliga naturreservatet, dessutom det långsträckta fritidshusområdet med 540-talet villor, reglerat genom detaljerade områdesbestämmelser och arrendekontrakt.

Frågan är vad en fördjupad översiktsplan har för ställning. Faktiskt är den bara en något skrytsam skiss över hur man vill att det ska se ut att kommunen utvecklas – och den är inte bindande! För en presumtiv köpare av fritidshus i Sandskogen, som kanske tänker göra en mångmiljonaffär, är det ändå den enda plan att tillgå om vad som kanske kan komma att ske i närheten av villan.

Kommunen har faktiskt själv vid tre tillfällen försökt sig på exploateringar, mot översiktsplanen. För tjugo år sedan tänkte man skövla just denna del av skogen för att anlägga en ny idrottsplats. En stark opinion stoppade detta. Tio år senare tänkte man dra en ny hårt trafikerad trafikled förbi regementet, rakt igenom området, men detta stoppades för att man inte fick anslag från Trafikverket. Och för två år sedan beviljade man ett prejudicerande bygglov för privat näringsverksamhet i området, en förskola, ett större privat husbygge än man någonsin beviljat i denna del av skogen. Endast tack vare att kommunen stod på sig om marknadsmässigt arrende, och att huset senare inte skulle få användas som villa, hoppade förskolan själv av.

Enda sättet att förhindra, eller åtminstone kraftigt försvåra, framtida dylik exploatering av känsliga områden är att göra naturreservat av dem – det är precis vad naturreservat är till för. Vad gäller nya beslutet om Sandskogen 2:1 så visar handlingarna i ärendet att samtliga remissinstanser stödde förslaget, och – förvånande nog – att kommunen själv från början faktiskt hade tänkt att även Sandskogen 2:1 skulle ingå i norra naturreservatet. Men i november 2006, mitt under planeringen, beslöt kommunstyrelsens plötsligt, och i tysthet, att området inte längre skulle ingå i reservatet. Varför? För att kommunen samtidigt, också i tysthet, planerade den nya trafikleden genom skogen. Och om naturreservatet hade fått sträcka sig ända fram till regementet, så hade vägbygget varit omöjligt. Det förminskade reservatet klubbades, men i efterhand visade det sig att man ändå gjort en miss. Reservatet sträcker sig nämligen i nordväst ända förbi den s k skridskodammen, med alla fridlysta grodor, så för att kunna bygga trafikleden skulle kommunen ändå tvingas riva upp just den delen av naturreservatet! Saken löstes genom brist på anslag, varvid vägplanerna lades ner.

Varför måste då Sandskogen 2:1 räddas på nytt?

Frågan är vad framtida kommunpolitiker, som inte är det minsta bundna av dagens politiska löften, kan tänkas ha för planer för att exploatera hett eftertraktade områden i Sandskogen. Inom de flesta partier i Ystad har man redan diskuterat möjligheten att låta villaägarna friköpa sina arrendetomter – en ständigt återväckt, men än så länge avförd gammal fråga även i villaägareföreningen. Vad skulle isåfall en arrendetomt kosta? Idag händer det att stugor köps för mellan 1,5 och 2 miljoner kronor, varefter stugorna rivs och 1,5-plansvillor på tillåtna 127,5 kvm byggs istället. Dagens pris på arrendetomten – eller rättare sagt köpet av det kommunala arrendekontraktet – ligger således på mellan 1,5 och 2 miljoner kronor. Om kommunen i framtiden skulle tillåta friköp av tomterna skulle det kunna inbringa 7-800 miljoner i dagens penningvärde i kommunkassan.

Situationen är likartad vad gäller fastigheten Sandskogen 2:1 – vad skulle den kunna användas till och vara värd? Det oreglerade området kan tämligen enkelt detaljplaneras, t ex för villabyggnation, med motsvarande hårda regler som för dagens arrendatorer. På cirka 65 000 kvm skulle det gå att få ut 50-talet tomter, varvid man skulle skapa ett fantastiskt idylliskt villaområde på den mest eftertraktade marken i hela Ystad, dessutom smart i direkt anslutning till det friköpta villaområdet. Och därmed inkassera en nätt liten inkomst på uppemot 100 miljoner kronor till kommunen.

Även andra villaområden har planerats i, eller i direkt närhet av, den eftertraktade skogen. Kommunen hade långtgående planer att anlägga ett nytt sådant fritidshusområde på 150-talet arrendetomter i den närliggande Fredriksbergsskogen. Området fanns skissat i den närmast föregående översiktsplanen, men länsstyrelsen sa nej. Av någon anledning vägde de stora naturvärdena tyngre så långt ut, i jämförelse med näringsverksamhet på Sandskogen 2:1, i direkt anslutning till staden. I konsekvens med länsstyrelsens inställning sa kommunen därefter nej till försvarsmakten, som äger och ville sälja ut villatomter på den 43 000 kvm stora skjutbanan mitt i skogen. Av samma skäl sa kommunen även nej till en privat tomtägare som ville göra detsamma på sitt 45 000 kvm stora markområde, strax norr om skjutbanan, i direkt anslutning till skogen.

Intresset för att bygga, och äga, hus i Sandskogen är alltså enormt – hur länge kan, och vill, kommunen stå emot?

Hittills har ingen politiker gått ut och sagt högt vad många har tänkt och diskuterat internt. Åtminstone två kommunalråd av olika politisk färg har däremot erkänt att frågan om friköp av dagens villatomter diskuterats inom deras partier. Båda två har dessutom under de senaste tio åren stått på villaägareföreningens årsmöten och lovat att det aldrig (!) kommer att bli något vanligt, privatägt villaområde i Sandskogen.

Vad är dylika löften värda ... på längre sikt, under nya tider, med nya politiker, i en framtida kanske alltmer pressad kommunalekonomisk och alltmer marknadsmässigt styrd situation? Ja, hur kommer Sandskogen att se ut för framtidens Ystadsbor, de som finns här om 100 eller 200 år?

Trots Ystads kommuns samhällsbyggnadsnämnds kortsiktiga positiva beslut mot medborgarförslaget, så kommer det för nya generationer Ystadsbor säkert bli nödvändigt att på nytt rädda Sandskogen 2:1 och hela övriga Sandskogen.

Bunny Ragnerstam