Sibel visar att drömmar kan bli verklighet

Ystad Artikeln publicerades

Sibel sitter i Continentals lädersoffa. Det mörka håret böljar över axlarna och hon är vacker som en makedonsk prinsessa. "Jag drömde om att bli prinsessa när jag var liten. Och sångerska och författare".

Det är inte första gången Sibel är i Ystad.

- En nära vän till mig, sångerskan Marina Mårtensson, kommer härifrån. Och så gick jag en filmkunskapskurs på gymnasiet. Vi var i Ystad en dag och jag kom in i hela Wallanderstämningen. Jag älskar film och vill gärna bli skådespelare i framtiden.

Det är Bengt Nilsson på McDonalds som tagit hit Sibel, i samarbete med Itta Johnson, marknadsstrateg på Ystads kommun, och Nätverket Österlen.

- När Itta kontaktade oss om artist föreslog vi Sibel. Vi hade ju redan kontakt med henne genom Ronald McDonalds barnfond, säger Bengt Nilsson.

Sibel har ett späckat schema och det har krävts mycket pusslande för att få henne till Ystad ikväll.

- Det är fantastiskt att hon ställer upp, säger Bengt Nilsson.

Och hon gör det gratis, som ambassadör för Ronald McDonalds barnfond.

- En del av den ekonomiska ersättning Sibel skulle fått för sitt framträdande, närmare bestämt 20.000 kronor, skänker Nätverket Österlen till barnfonden enligt Sibels önskan. Dessutom kommer volontärer från Ronald McDonalds hus i Lund att gå runt med skrammelbössor och försöka få ihop mer pengar.

Stefan Svensson från Nätverket Österlen har själv bott på Ronald McDonald-huset i Lund.

- Det var när min yngste son föddes. Att jag och min äldre son kunde bo där, nära honom och min sambo på Universitetssjukhuset i Lund, betydde jättemycket. Sibels engagemang i Ronald McDonalds barnfond kommer sig av egna erfarenheter. Hon föddes med ett fel i höger höftled, höftfluxation.

- Det är vanligt. När man föds får man en skena som ser jätterolig ut. Man har den i tio veckor, sen har felet rättats till. Höftfluxation är ärftligt, min systerdotter hade det också.

På Sibel upptäcktes inte felet förrän hon var sex månader, och då var det för sent för skenan.

- Jag var åtta månader när min familj kom till Sverige och Kristianstad. Jag opererades i Malmö, på det jättestora sjukhuset där. Då fanns inte Ronald McDonald-hus. Min pappa och mina två systrar hälsade på ungefär en gång i veckan. Mamma bodde hos mig på sjukhuset, så pappa fick sköta om mina systrar själv.

Sibel levde på sjukhuset nästan konstant under sina första fem år. Ibland var hon gipsad från midjan till fötterna i någon sorts grodställning. Hon fick mycket leksaker, men det kan förstås inte uppväga ett vanligt liv hemma med familj och kompisar.

- Jag var väldigt besvärlig. Ställde en massa frågor till läkarna som "är du gift, har du barn". Och så tittade jag på Askungen och åt fiskpinnar.

Sista höftoperationen gjordes när Sibel var sex år.

- Men jag blir aldrig helt bra. Mitt högra ben är kortare än det vänstra, och jag är stel i höften. Det gör att min hållning blir konstig, jag måste träna regelbundet för att fungera. Och ha ilägg i skon. Det är inte så kul när man är ung och vill ha högklackade skor. När Sibel var 11 år upptäcktes att hon hade nedsatt hörsel. Hon fick hörapparat.

- Jag hatade verkligen den. Jag hade den tills jag var 15.

Då blev hon opererad och fick tillbaka 90 procent av hörseln. Som om det inte räckte med elände blev skoltiden ingen rolig upplevelse. Sibel hade knappt varit på dagis och kastades rakt in i skolans värld.

- På vissa sätt var jag mobbad och utfryst.



Känns det som du tar revansch nu?

- Både ja och nej. Jag har velat bevisa mycket för mig själv. Jag har alltid vetat vad jag velat, samtidigt påverkas jag enormt av vad andra säger och tycker om mig.



Ikväll står Sibel på scenen i Ystads hamn.

- Jag ska sjunga fem låtar, bland annat Make believe och Melodifestivallåten That is where I'll go. Vi spelade in videon till Make Believe i Japan i våras, det var jättekul. Asiaterna var så hjälpsamma och verkar så glada och ödmjuka. Och intellektuella. Ett bra folk.

Och det blir mer Asien för Sibel. Den 28 november åker hon till Kina för att medverka i ett tv-program med 80 miljoner tittare.

- Vi ska åka dit med ett riktigt band. Och så ska jag och andra artister åka runt till McDonalds-restauranger i Sverige, 21-23 november i samband med World Children Day.

Vilka de andra artisterna är kan hon inte säga.

- Det är hemligt. Men vi ska till München också. Och så är det inspelning av Sing-a-long nu på söndag, och Så ska det låta 9 september.

Dessutom blir det förhoppningsvis ett framträdande på Barngalan i SVT 10-11 oktober.



Hur blir det med Melodifestivalen då?

- Det skulle vara jätteroligt att vara med, men jag vet inte än hur det blir.



Har du själv följt Melodifestivalen under din uppväxt?

- Jag har aldrig varit ett stort fan av deltävlingarna, men den stora tävlingen, Eurovision Song Contest, har jag alltid tittat på. Jag brukar heja på flera länder samtidigt.

Sibel föddes i Makedonien.

- Men jag är turk. Mina föräldrar pratade makedonska när de bodde där, men här i Sverige pratar vi turkiska hemma.



Det var 2005 som tv-tittarna lärde känna Sibel Redzep från Kristianstad. Hon kom trea i TV4:s succéprogram Idol, efter Sebastian och vinnaren Agnes. Men Sibel har synts minst lika mycket som ettan och tvåan.

- Det kanske stämmer. Jag tycker det är kul att synas, men det ska vara av rätt anledningar.



Berätta nu: hur var det att stå inför Idol-juryn?

- Jobbigt, jag var så nervös att mina ben skakade. En sjukgymnast sa till mig: "Klarar du att stå inför Idol-juryn klarar du vad som helst" och det stämmer nog. Samtidigt tycker jag det är bra att de är raka och ärliga. Jag känner Peter Swartling personligen och vet att han egentligen är väldigt snäll. Jag vet inte alls hur den nya juryn kommer att vara, men jag tycker man ska vara lite rädd för dom.

Sibel träffar en del av de andra idolerna, som Ola (Svensson) och Agnes (Carlsson).

- Agnes och jag har haft många spelningar ihop, och setts mycket på premiärer. Jag och Måns (Zelmerlöw) är på samma skivbolag och pratar mycket. Amanda (Jenssen) träffade jag på releasefest i förrgår. Man har mycket gemensamt om man varit med i Idol.

Sedan ett år tillbaka bor Sibel i Stockholm, på Östermalm.

- Jag trivs jättebra. Men det är inte kul att vara ensam i en storstad. Det gäller att sysselsätta sig med bra saker.



Som vadå?

- Träffa kompisar som jag vet får mig att må bra. Jag har slutat spendera tid med människor som inte ger mig positiv energi. Så gillar jag att promenera till olika platser. Och yoga förstås. Jag gör inte så mycket fysisk yoga, mest mental och andningsövningar.

Kristianstad var en bra stad att växa upp i, tycker Sibel.

- Fast nu skulle jag inte kunna tänka mig att bo där. Det är för litet. Sibel kände sig ofta ensam under sin uppväxt.

- Jag kan fortfarande känna mig väldigt ensam, som när jag blir sårad av människor jag älskar. Samtidigt tycker jag inte det är lika jobbigt att vara själv längre.

- Jag är väldigt nära mina känslor, bra på att förklara mig. Jag har även upplevt att jag kan stå utanför mig själv, liksom se mig själv utifrån. Det är då jag känner mig närmast mig själv.

Sibel säger att hon har en tendens att gräva ner sig i sånt som är sorgligt och jobbigt. Kanske för att hon har livlig fantasi och lätt för att sätta sig in i hur andra känner.

- Men jag tror att då uppskattar man de lyckliga stunderna mer.