Sverigedemokrat störs av främmande kulturer

I valet 2002 fick Sverigedemokraterna 300 röster i Ystads kommun. Det räckte till ett mandat i fullmäktige och Jan-Åke Isaksson, lantbrukare från Köpingebro, fick en plats i kommunens högsta beslutande organ.

Partiet han representerar har länge försökt att nå en maktposition i samhället. Inför årets val är riksdagen ett uttalat mål och för att nå dit anstränger sig partiet för att frigöra sig från sitt tidigare mer uttalat främlingsfientliga förflutna.

En riksdagsplats kräver fyra procent av rösterna i hela Sverige. Ett annat sätt att nå riksdagen är en bredare representation i kommuner och landsting – 12 procent av rösterna i en av landets 29 valkretsar skulle ge en direktbiljett till riksdagen.

Sverigedemokraterna bildades 1988 av personer som tidigare varit aktiva inom det öppet rasistiska Bevara Sverige Svenskt (BSS) och partiet hade flera direkta nazistiska kopplingar.

För att nå sina politiska mål har partiet under senare år polerat sina argument. Medlemmar med alltför extrema åsikter har rensats ut. Ett flertal av dem har gått till det öppet främlingsfientliga Nationaldemokraterna som bildades år 2001 av en utbrytargrupp inom Sverigedemokraterna som ansåg att moderpartiet blivit allt för liberalt.

Så sent som i våras lämnade partisekreteraren Jimmy Windeskog Sverigedemokraterna för Nationaldemokraterna.

Sverigedemokraterna förnekar i dag att de är ett främlingsfientligt eller rasistiskt parti, men det finns forskare som hävdar att de fortfarande kan kallas rasistiska (se separat artikel).

Vi ville ta reda på vilken grundläggande människosyn som finns bakom den nyputsade fasaden och besökte Jan-Åke Isaksson i hans hem i Köpingebro. Vi ville fråga honom om Sverigedemokraternas politik och vad det är som gjort honom till anhängare.

Intervjun är utskriven från en bandinspelning. Vi har stuvat om ordningen på en del citat för att få en röd tråd. Vissa citat är kortade och anpassade till skrift, men vi vill förmedla en så oredigerad bild av vår intervju som möjligt.

Jan-Åke Isaksson tar emot oss ute på sin gård. Några katter ligger och solar sig på gårdsplanen. Höns och gäss kacklar i bakgrunden.

På den här lilla gården är han uppvuxen. Numera försörjer han sig som lantbrukare och som säsongsarbetare. Vi sätter oss i vardagsrummet där hans hustru serverar kaffe och bullar. I bokhyllorna finns böcker om svensk historia.

Jan-Åke Isaksson röstade på Sverigedemokraterna första gången 1994.

– Det fanns inte en fråga utan att jag stod bakom det. Jag tänkte: kan det verkligen finnas ett parti som är på detta sätt?

Ett år senare löste han medlemskap i partiet.

Han har hela tiden till fullo stått bakom de partiprogram som Sverigedemokraterna tagit fram.

– Under resans gång har jag inte heller hittat någon fråga som jag inte ställt mig bakom. Det är det som är så fantastiskt, säger han.

Vi har läst Sverigedemokraternas partiprogram från 1994, 1996, 1999 och 2003.

En punkt som fanns med i programmet ända fram till 1999 var att alla invandrare som kommit till Sverige efter 1970 skulle deporteras.

– Det här var något som många tyckte skulle tas bort, men det tog lite tid innan det försvann från programmet.

I partiprogrammen från 1994 och 1996, som Jan-Åke Isaksson till fullo ställde sig bakom, fanns också krav på att 1864 års strafflag, i modifierad form, skulle återinföras. Detta skulle bland annat göra att dödsstraff och straffarbete åter hade kunnats utdömas.

– På den tiden stod jag bakom det, men under resans gång har partiets utveckling och mina åsikter följts åt.

En annan fråga som tidigare fanns med i Sverigedemokraternas partiprogram var motståndet mot adoptioner från utomeuropeiska länder.

Även den frågan har Jan-Åke Isaksson ställt sig bakom.

– Ja, och jag är fortfarande frågande om man ska göra det. Jag motsätter mig det inte, men jag ser helst att de adopterar ett svenskt barn.

Varför då?

– Hur det än är ska de kunna acklimatisera sig till den kultur de befinner sig i. Det kan man se historiskt att de som är adopterade har haft svårare att acklimatisera sig.

Några mer belägg för påståendet går inte att få av Jan-Åke Isaksson. Under intervjun står det dock klart att "kultur" är det mest centrala begreppet när Sverigedemokraterna ska skilja ut det svenska från det främmande.

På sin hemsida förespråkar partiet ett befolkningsmässigt homogent samhälle och sätter likhetstecken mellan invandring och ekonomiska problem och våld. I sina program slår man fast att ett tryggt och solidariskt samhälle förutsätter en "hög grad av etnisk och kulturell likhet bland befolkningen".

Partiet pratar om särskilda befolkningsgrupper "som inte har någon naturlig hemvist i vårt land". Att förena olika kulturer kan leda till kulturkrockar och konflikter.

Folk och land hör samman, menar Sverigedemokraterna, som ser invandring som ett hot mot den svenska identiteten.

Vad är då svensk kultur?

– Ja det är det som är problemet. Det har politikerna sen en del år tagit bort så vi vet inte längre vad det är som är svenskt längre.

Vet inte du heller det?

– Enligt dem undrar jag om jag är svensk för svenskarna är inte en folkgrupp. Vi får inte ens vara en folkgrupp. Vi kan ju inte hetsas emot heller.

Ni pratar mycket om bevarandet av den svenska kulturen. Vad är det då som ska bevaras?

– Det är vår kultur sen långt tillbaka och de traditioner vi har haft.

Vilka då?

– Det finns många traditioner som vi alltid har firat. Hur vi lever och sånt. Mat och allt.

Men det finns väl kvar?

– Ja man hoppas. Men tar man några steg tillbaka en del decennier så ser man att det förändras.

Men kulturer förändras väl alltid?

– Ja, men inte så fort. Det är lite snabbt.

Vad är det som har förändrats?

– Ja, jag är en sån människa så jag kan anpassa mig och ändå leva ett gott liv. Jag försöker förtränga såna här grejer.

Kan du säga något konkret?

– Du kan ju se i Malmö hur det ser ut i dag.

Hur menar du då?

– Ja liksom människorna som bor där och sånt. Man känner sig inte hemma.

På vilket sätt är det som man inte känner sig hemma?

– Vi hittar snart inga svenskar längre där. Det är alla affärer och alla restauranger. Folk som går med klädsel som egentligen inte hör hemma här.

Men vad konkret är problemet med att det finns olika kulturer?

– Vi som har växt upp som svenskar. Vi vill ju bevara vår kultur.

När Jan-Åke Isaksson talar om bevarandet av den svenska kulturen visar det sig efter ytterligare frågor från vår sida att det är 1950- och 60-talets folkhem som är idealet. Då var det mer anamma i folket tycker Isaksson.

– Förr hade vi en bättre ekonomi. Vi hushållade med vår statskassa. Då kände sig folk hemma med landet. Folk var lyckliga och vi kunde producera mer på det sättet, säger Jan-Åke Isaksson.

I dag är det mycket uppgivenhet, arbetslöshet och sjukskrivningar. En stor del i den förändringen tillskriver Jan-Åke Isaksson invandringen.

Enligt Daniel Poohl, chefredaktör på tidskriften Expo, har Sverigedemokraterna fastnat i en statisk svenskhet, en inbillad drömsk svenskhet.

– Man har fastnat i någon 1800-tals variant där Sverige är som Skansen. Det är 1800-tals nationalism och 50-tals folkhem, säger Daniel Poohl.

Den partipolitiskt obundna tidskriften Expo är en av Sverigedemokraternas fränaste kritiker. Den intensiva granskningen har lett till avslöjanden av höga partifunktionärer med nazistiska sympatier och med kriminell belastning. Expo har som mål att studera och kartlägga antidemokratiska, högerextrema och rasistiska tendenser i samhället.

Sverigedemokraterna å sin sida skriver på sin hemsida att Expo är en "statligt understödd åsiktspolis" på yttersta vänsterkanten.

Vad är då en svensk?

– Den som är svensk är den som anser sig själv vara svensk som tar den svenska kulturen och historien till sig, säger Jan-Åke Isaksson, och citerar nästan ordagrant ur partiprogrammet.

Men det finns väl olika uppfattningar om vem som kan uppfattas som svensk. Vem är det till slut som ska besluta om vem som är svensk?

– Det är upp till var och en att erkänna att den är svensk. Men många invandrade gör inte det. De vill inte anpassa sig och leva efter de svenska normerna. Och då kan man inte vara svensk.

Vem fastställer de normerna?

– Det gör man med lagar. Och kan man inte ställa sig bakom dem så...

Ska man alltså lagstifta om vad svenskt är?

– Nej, det ska man inte behöva. Det sitter liksom i själen om man är svensk. Det tror jag att de flesta förstår att detta är svenskt och detta är inte svenskt. Men att förklara det rätt ut, det känns dumt och fel. Det ska varje människa kunna känna hur det är. Att beskriva det i ord är svårt, känslor i ord är svårt.

Det är alltså en känsla vem som är svensk?

– Ja.

Daniel Poohl ser allvarligt på Sverigedemokraternas resonemang. Han menar att det handlar om en ny form av rasism, där de rasistiska tankestrukturerna bara uttrycks på ett annat sätt än under 1900-talets början.

– Man talar inte längre om ras utan om kulturell och etnisk identitet, säger han.

– Men resonemanget går helt hand i hand med hur man hanterat begreppet rasism tidigare.

Daniel Poohl menar att Sverigedemokraterna bygger sin idé om ett framgångsrikt land på en fast och homogen kultur, den svenska, och att den till varje pris måste hållas ren och skyddas från andra kulturer.

– Det blir i princip apart-heidpolitik. Det svenska blir mer värt, den svenska kulturen ska hela tiden värnas.

En viktig del av den svenska kulturen utgörs enligt Sverigedemokraterna av kyrkan och religionen. Man vill återinföra statskyrkan för att stärka dess ställning. För Jan-Åke Isakssons del uppgår religiositeten till att han tycker om att besöka kyrkor. Han betecknar sig inte som särskilt troende, men besöker kyrkan sex till sju gånger per år.

Enligt Jan-Åke Isaksson är kristendom trots allt en förutsättning för svenskhet.

Om en svensk kvinna skulle konvertera till islam och bära slöja, skulle hon vara svensk då?

– Nej. Svenskar har inte islam i sig.

Kan en svensk kvinna vara judiskt troende och gå i synagogan?

– Det är samma där. För att ett land ska kunna vara tryggt ska det vara en religion. Annars uppstår konflikter som ett brev på posten.

Vad är det för konflikter du menar då?

– Det är olika människogrupper och sånt. Man ser ju folk från Jugoslavien... Det stämmer inte överens.

Kan man vara buddhist och svensk?

– Ja, de har inte kommit fram så och vill framhäva sin religion så starkt. Det är de som mer vill hota vår kristendom...

De som hotar kristendomen är alltså enligt din uppfattning judendomen och islam.

– Judendomen har ju hållit sig på samma nivå nu under en längre tid så...

Men en svensk kvinna skulle inte få gå i synagogan?

– Ja men... Känner man sig svensk egentligen då?

Du undrar det?

– Ja.

När Jan-Åke Isaksson läser igenom texten före publiceringen vill han göra tillägget:

– Men på samma gång accepterar jag detta såsom medlem i den lutheranska kyrkan.

Daniel Poohl på Expo hävdar att Sverigedemokraterna lägger estetiska aspekter på svenskheten. Bilden av det svenska får inte rubbas av främmande inslag som till exempel moskéer.

– Detta kan du givetvis översätta på befolkningen också, säger Daniel Poohl.

Hans analys av Sverigedemokraternas syn på det estetiska är direkt överförbar på Jan-Åke Isakssons åsikter. Han säger att främmande kulturer stör hans bild av Sverige, till exempel att vissa kläder som han sett i Malmö inte hör hemma här. Under intervjun ställde vi också följande fråga apropå de konflikter Jan-Åke Isaksson hävdar uppstår när kulturer blandas.

Om din granne här hade varit en muslimsk familj. Vilka konflikter skulle uppstå?

– Konflikt och konflikt. Det är klart att jag stör ju inte den. Men man ser ju ibland att de stannar en bil och lägger sig ner och ber fem gånger om dan. Det stör bilden av det svenska. Vi accepterar för mycket.

Vi lämnar Jan-Åke Isaksson på hans gård i Köpingebro. Vi har ställt våra frågor. Hur svaren och partiets politik tas emot av väljarna är en öppen fråga.

Inför höstens val vill Jan-Åke Isaksson ha förnyat förtroende att få representera partiet i fullmäktige. Han står som partiets förstanamn. I Ystad siktar man på att få fyra av 49 mandat. Det skulle innebära att partiet får sitta med i nämnder och kommunstyrelse.