Ulf Mårtensson: Den motvillige Ystadsbon

Ystad Artikeln publicerades
Foto:Bass Nilsson

Hemkänsla kommer inte med en gång. Hemkänsla kräver tålamod, tid och tur.

Jag får erkänna att jag med en viss motvilja har blivit Ystadsbo. Den är fördomsfull denna min motvilja. Det medger jag. Men jag har gått en blåsig novemberdag nerför gågatan, precis efter stängningsdags, och varit helt ensam. Inte en själ, inte ens en vilsen sådan, har synts till. Jag har tänkt: Här kan jag aldrig trivas.

Eller har jag jagat runt en söndag i september och kommit till ställe efter ställe. Igenbommat. Stängt för säsongen. Vad är det för en stad, som bara är öppen på somrarna?

Den där ödsligheten har jag inte riktigt kunnat försonas med. Då bor jag hellre på landet där man inte förväntar sig att träffa folk, eller i en lite större stad, där ödligheten är mindre påträngande.

Fast efter att ha skramlat ett helt yrkesliv på olika kommunala transportmedel, och sett timmarna ticka iväg till ingen nytta, fick jag till slut nog, och började bo i Ystad under vinterhalvåret, som en inverterad sommarskåning.

När sedan turisterna översvämmade staden flyttade jag ut på landet. Så har jag gjort i fyra år och trivts med det. Men när det senaste flyttlasset gick för det årliga sommaruttåget, tänkte jag att nu vill jag bo på en plats.

Under vintrarna har jag också gradvis upptäckt att det finns människor och mötesplatser i Ystad, det gäller bara att ha tålamod att hitta dem.

Jag har haft fyra nycklar till staden. Den första är Jazzfestivalen. 2014 var jag volontär i Maries cantina, hjärtat under jazzfesten. I det lilla kaféet serveras mat och dryck till volontärer, artister och pressfolk. Rollbytet gjorde mig så klart populär. Den som har hand om mat, och särskilt dryck, vill alla hålla sig väl med. Men jag har kvar jazzvännerna även efter att jag lämnat maktpositionen i cantinan. Det värmer.

Den andra nyckeln är tangon. Varje måndag har jag de senaste åren dansat tango i Lancasterskolan under Marcellas stränga, passionerade ledning. Vi är ett härligt gäng, som följts åt ett tag. Vi dansar och övar, misströstar och dansar, skrattar och försöker hitta rytm och steg. Det svetsar samman och stan dansar alltid när jag går hemåt.

Nyckel nummer tre är Scala, biografen på gågatan, som är ett ombonat, cineastiskt vardagsrum där man alltid träffar någon att prata med.

Havet är fjärde nyckeln. Havet, alltid där, alltid skiftande, gör mig lycklig och lugn.

Handbollen kunde också vara en nyckel till staden. En gång gick jag till Österporthallen när mitt lag Lugi mötte Ystads stolta handbollspågar. Jag skrek ut min glädje över ett Lugimål, och tystnade raskt när jag såg reaktionerna runt omkring. Så gör man inte, inte omgiven av resliga Ystadssupportrar. Jag hukade när jag lämnade hallen, och har inte vågat mig dit sedan dess. Tur kanske att Lugi inte vann den gången.