Ulf Mårtensson: Vintersolstånd- nu vänder det

Ystad Artikeln publicerades
Foto:Bass Nilsson

Vintersolstånd är det nu den kommande veckan, närmare bestämt 21 december. Det blir inte mörkare. Nu vänder det.

Man kan också säga att dessa dagar är det som mörkast, nu blir det knappt ljust ens mitt på dagen. Det enda ljus att räkna med kommer från de nya energisnåla lamporna, och det vet man hur mycket ljus de sprider.

Det beror förstås på hur man är lagd, hur man ser på livsbetingelserna, om glaset är halvfullt eller halvtomt.

Man kan vända sig på andra sidan och inte vakna förrän framåt mars eller april. Vintern är till bara för att uthärda och överleva. Då framåt våren börjar det ljusna, å andra sidan är det inte långt kvar till midsommar, då vi går mot mörkare tider igen.

Fast jag ser det nog hellre som så, att glaset är halvfullt, att vi går mot ljusare tider. Vi är lyckligt lottade här i Skåne, redan i januari och februari kan man få vårkänslor, höra fågelsång och känna en svag doft av att våren är i antågande.

En vän till mig är en inbiten pessimist. Hon utgår från all tings jävlighet. Kan något gå åt helvete, gör det så. Murphys lag. Hon är ändå en mycket älskvärd och behaglig person, betydligt angenämare att umgås med än många optimister som alltid ser ljust på tillvaron.

Min pappa var mycket pessimistisk. Han oroade sig alltid för allt som skulle kunna gå fel och utgick från att det skulle göra det. Dessutom var han en kronisk hypokondriker. En svårslagen kombination.

Han var ändå en livsbejakande person som ständigt utmanade sig själv. Men han var övertygad om att det skulle gå åt helvete, fast det gjorde det sällan.

Man kan undra vad det är som formar oss, vad som gör vissa till svurna pessimister, andra till obotliga optimister.

Jag har en vardagshjälte och förebild. Det är Börje. Vi går på samma tangokurs. Börje är nästan dubbelt så gammal som jag. Varje gång vi träffas, säger han: Tjenar Grabben.

Då blir jag glad, känner mig som en liten påg igen. Och det är jag i förhållande till Börje som är en optimist som det är lätt att vara med. Han har energi som få, utmanar alla föreställningar om hur det ska bli när man blir gammal.

Jag såg häromveckan på Intiman i Malmö en av mina favoritpjäser, ”I väntan på Godot”, av Samuel Beckett. Det är en välbekant klassiker. Två luffare väntar på Godot som aldrig kommer. Hur kul är det? Kul, säger jag.

Luffarna Estragon och Vladimir fördriver tiden, skrattar, bråkar, gafflar, gråter, misströstar, begrundar sitt öde. Man skulle kunna se pjäsen som en nattsvart betraktelse över människans meningslösa tillvaro. Men det är den inte, den är paradoxalt nog hoppingivande och humoristisk.

Så nu när vi närmar oss årets mörkaste dag, tänder jag fyr i brasan och tänker att våren är snart här.