Desirée Monsén: Varför ställer vi oss inte upp och skriker?
Ibland slås jag av det. Det kan hända under lunchen, eller när jag sitter på tåget på väg hem från jobbet. En ilska som griper tag i mig, som vägrar släppa greppet, kopplat till en outhärdlig frustration. Är det bara jag? Eller är vi fler?
Jo, jag tänker på alla våldtäktsfall.
Rapportering om våldtäkter har blivit vardag i dagstidningarna, har vi blivit så avtrubbade? Varför ställer vi oss inte upp och skriker att nu får det vara nog?
Vet makthavarna om vad en våldtäkt gör med en kvinna? Det verkar inte som att de bryr sig. Särskilt inte med tanke på de låga straff som utdelas för det begångna brottet.
Kommer ni ihåg kvinnan i Fittja? Gruppvåldtagen i ett trapphus av tjugo män, fem ställdes inför rätta men samtliga blev friade.
Hur är det ens möjligt i ett land som påstår sig vara ett av de mest jämställda länder? Förundersökningen talade sitt tydliga språk, kvinnas vittnesmål kan ingen tvivla på. Lägg därtill en katastrofal hantering av utredningen, där polisen först ett år efter våldtäkten kom på att de sökt efter spår i fel trapphus.
Jag skämdes så när jag berättade om situationen i Sverige för min goda vän i Tanzania. Han blev chockad, men sa till mig, ”you don´t need to worry, Sweden is a constitutional state and I am sure the offenders will get in jail”. Jag har fortfarande inte berättat för honom att ingen av männen blev dömda.
Vilket värde har kvinnor för makthavare egentligen? Det är hon som skapar och ger liv, bär på samhällets framtida medborgare i sin livmoder i nio månader, föder dem, och ammar dem vid sitt bröst. Den folkliga opinionen finns redan, så när ska makthavare börja prata om ett mer kännbart straff?
Syftet med ett straff är att det ska spegla brottets karaktär, i min frustration ställer jag mig frågan, gäller detta också våldtäktsfall? Under en tid följde jag en tjejgrupp på Facebook för att diskutera aktuella kvinnofrågor. I ett inlägg kom frågan på tal om vad ett rimligt straff borde vara för våldtäktsmän, i var och vartannat svar kunde man läsa dödsstraff. Det ger oss en hint om hur skiljelinjen går mellan vanliga kvinnors uppfattning och lagstiftarnas. Självklart står jag inte bakom dödsstraffet, men detta visar på den uppdämda ilska som finns bland landets kvinnor.
Rapportering om våldtäkter har blivit vardag. Varför ställer vi oss inte upp och skriker att nu får det vara nog?
Jag gör det nu. Och alla de kvinnor som känner så här, låt era röster höras.
