Varken jag eller Churchill kunde använda fingrarna rätt

Krönika Artikeln publicerades

 

Jag var i affären och bad en italiensk tant hoppa upp och sätta sig på mitt finger och snurra. Inte undra på att hon tog sin Anthon Berg och drog.

Jag var alltså i Ica-affären här i byn och stod och funderade på om jag skulle köpa ett Marabou Dukat, eller om jag möjligtvis skulle köpa två Marabou Dukat. Ansenlig tid passerade, ty livets svåra beslut får aldrig hastas fram.

Så avbröts jag i min process av ett ”Scuse me Mr”. Eller om hon sa ”scusi”. Jag tolkade i alla fall situationen som en förhållandevis kortväxt dam av tänkbart italienskt ursprung med bekymmer att nå Anthon Berg-chokladen på översta hyllan. Klasskomplexet i mitt djupa inre morrade inför det faktum att tanten stillade sitt sötsug på ett mer raffinerat sätt än undertecknad, men man är ju ändå en gentleman och man blir ju ändå på ett ganska barnsligt sätt salig av att kallas ”Mr”.

Så jag lyfte ner ett paket Anthon Berg och tanten sa ”Tack tack”.

Jag rundade av situationen med ett leende och en ”tumme upp”. Tantens ansikte genomgick nu den hastiga förvandlingen hos en midsommarhimmel och hon vände surt på klacken och gick.

Hela saken tog ganska hårt på mig och jag spenderade förmiddagen med att förkovra mig i handgesternas snåriga djungel av mångbottnade betydelser.

”Tummen upp” är i de flesta västerländska nationer ett uttryck för att allt är i sin ordning. Med Facebooks gillafunktion torde denna betydelse ha fått än större spridning och giltighet. Gestens ursprung spåras ofta till romarriket och till gladiatorarenan, där kejsaren med en tumme upp eller tumme ner avgjorde huruvida den förlorande gladiatorns liv skulle benådas eller inte. Men det tvistas om en tumme upp faktiskt betydde benådning eller dödsdom. Kanske har det att göra med om man tolkar ett avdagatagande som en positiv eller en negativ sak. I dag tenderar vi generellt att tycka illa om dödande, men det där är ju en smaksak.

Jag läste också till stigande fasa att den erigerade tummen i en del latinamerikanska länder, samt i Grekland och södra Italien (!) har en helt annan betydelse än i Sverige. Typ: ”Hoppa upp och sätt dig på den här och snurra”.

Det finns ett avsevärt antal exempel på mångbottnade handgester som felanvänts genom historien. Det kanske mest kända är när Winston Churchill populariserade V-tecknet under andra världskriget, som en gest för seger.

Winston Churchill felanvänder V-tecknet.
Foto: wikipedia
Winston Churchill felanvänder V-tecknet.

Först utförde han gesten med handflatan in mot kroppen, innan en begåvad stabsmedlem eller liknande förklarade för honom att gesten, så som han utförde den, snarare betyder: ”Gå bort ett stycke väg och självbefläcka dig”. Winston kom snart att vända handflatan utåt när han gjorde V-tecknet.

Winston var en begåvad man. Han lärde sig att använda V-tecknet på rätt sätt.
Foto: wikipedia
Winston var en begåvad man. Han lärde sig att använda V-tecknet på rätt sätt.

Allt det här är problematiskt. Så många bortgjorda premiärministrar, så många förnedrade italienska tanter. Alla offer för fingrarnas felsteg.

Jag finner behovet för en ny gest, ett nytt uttryck. En yttring med världsomspännande likalydande betydelse.

Jag ger er YA-tecknet. Utfört med två stycken ”Gå bort ett stycke väg och självbefläcka dig”-händer, där den ena handen vänds upp och ner, och där händerna tillsammans bildar bokstavskombinationen YA.

Tecknet betyder ungefär ”Det kan inte bli bättre än så här”, men jag lämnar utrymme för extratolkningen ”YA regerar – alla andra tidningar kan åka hem”.

YA-tecknet. Använd det.
YA-tecknet. Använd det.

Seså, sprid ordet!