Viktigt att leva ut sorgen

Vi står ute på minnesasklunden vid Nya kyrkogården. Therese Nilsson har tagit med sig ett ljus som hon sätter ner framför de gråa plaketterna med föräldrarnas namn.

Det är dagarna före Allhelgonahelgen när vi hedrar och tänker på de som lämnat jordelivet.

Under gräsmattan framför Therese Nilsson ligger askan efter båda hennes föräldrar.

– Jag vet exakt var de ligger. Det känns viktigt för mig, det ger mig möjlighet att prata med dem när jag är här, säger Therese Nilsson.

När det här skrivs har det gått exakt tolv månader och nio dagar sedan hennes far, 61 år gammal, somnade in på lasarettet i Ystad.

Och ett år och tio månader sedan hennes mamma dog, 58 år gammal.

– I dag kan jag prata om min sorg. Ibland känner jag mig som ett stenansikte när de jag berättar för börjar gråta och jag inte gör det. Men fortfarande kan jag ha dagar när jag inte kan stiga ur sängen, säger hon.

Vi har förflyttat oss till hennes lilla lägenhet mitt i Ystad. Hon är öppen och utåtriktad och kan berätta i detalj om allt som hände på sjukhusen, hos olika läkare, den utdragna kampen som slutade med att båda hennes föräldrar dog med tio månaders mellanrum.

– Vi är tre systrar och hade jag inte haft dem vet jag inte vad som hänt. Vi har tröstat varandra och funnits där hela den här tråkiga tiden, säger Therese Nilsson.

Panikångest

Hon har också haft en intensiv kontakt med en kbt-terapeut.

– Terapeuten har hjälpt mig mycket med att vända mina negativa tankar och fått mig att se framåt. Men det händer fortfarande att jag kan få panikångest när jag tänker på att mina föräldrar inte finns längre, säger hon.

Vänner som kan ställa upp, dricka te och bara finnas till har också varit viktigt för hennes sorgarbete.

– Men ensamhet är också viktigt. Ibland behöver jag bara umgås med mig själv eller gå ner till havet och få tröst av oändligheten därute, säger hon.

Båda föräldrarna var storrökare och mamman dog av lungcancer.

– Jag hatar tobak. Ibland får jag lust att gå fram till de ungdomar jag ser som står och röker och berätta min historia. Tyvärr känns det som att det blivit inne igen att röka bland unga, säger hon.

För mammans del började det med att hon fick ont i armhålorna. Läkarna upptäckte flera tumörer och en två år lång mardröm började med strålning, cellgifter och mycket smärta.

– Självklart trodde jag och mina systrar att det skulle bli bra, att allt skulle ordna sig. Man vill inte ta till sig att det inte finns något att göra, säger Therese Nilsson.

23.50 på nyårsafton somnade hennes mamma in på palliativa avdelningen.

– Utanför smällde folk raketer och firade det nya året. Det kändes väldigt märkligt, säger hon.

Hennes far tog hustruns död hårt. Hans stora kärlek sedan 39 år hade lämnat honom.

Njurcancer

Bara tio månader senare började han själv få problem med andningen. Läkarna konstaterade snart att även han drabbats av den grymma sjukdomen. Han dog av njurcancer 21 oktober 2013.

– Jag inbillar mig att han dog av sorg. Om jag är rationell så inser jag att det var sjukdomen men jag tror att hans sorg var så stor att han inte ville längre, säger hon.

Therese berättar gång på gång att hon i dag har en sorts kommunikation med sina föräldrar.

– När jag mår som sämst kan jag höra min far från den ena axeln och min mor från den andra. De säger åt mig att resa mig och gå ut i världen och leva, säger hon.

Facebookgrupp

På Facebook är Therese engagerad i en grupp som heter Ung cancer. En växande grupp som vill kommunicera med varandra efter att deras anhöriga dött i cancer.

Hon känner att all sorg som drabbat henne har fått henne att växa. Hon har bytt jobb, flyttat tillbaka till hemstaden Ystad från Trelleborg och funderat mycket kring liv och död.

– Nu kan jag ju inte ringa pappa längre om jag har problem med bilen. Det känns skrämmande, jag har blivit vuxen på riktigt, säger Therese Nilsson.