Bernd Rentzing: Olämplig plats för spektakulärt nybygge

Att detta är i sin ordning försäkrades av Stefan Engdahl (M), ordförande i myndighetsnämnden. Bygget följer detaljplanen försäkrar han i bladet.

Att skapa bostäder på detta område har diskuterats i stor omfattning av Ystadsborna. Deras åsikter har bara vinkats av som helt ointressanta och betecknades som framtidsfientliga fantasier.

Något som jag saknar i debatten är att området har ett kloss an läge till ett petrokemiskt företag.

Bilden ovan innebär ett tydligt budskap om hur det kan gå i närområdet till en processindustri. Dessa hus (ett stort antal) byggdes av Vattenfall som personalbostäder till jobbarna på byggarbetsplatsen, som arbetade i långa perioder där, när kraftvärmeverket anlades. När dessa arbeten hade slutförts fanns det inget behov av personalbostäder.

Några år tidigare etablerades den petrokemiska industrin i Stenungsund och den växte med rasande fart.

Samtidigt tilltog också befolkningsantalet i kommunens tätort. Det innebar att det behövdes nya bostäder till nyinflyttade människor. De tidigare personalbostäderna renoverades och såldes till hugade köpare.

Den snabba utvecklingen av den petrokemiska industrin innebar att den snart blev närmaste granne med människorna i den lilla byn, som då hade växt till sig till en plats som älskades av sina invånare.

Driftstörningar och utsläpp till luften från den nya grannen plågade dock människorna dygnet runt.

Stanken i området och den närliggande omgivningen var mycket besvärande.

Utsikten över det vackra havsområdet försvann i illaluktande rökmoln med bland annat ständiga andningsbesvär.

Bilar som fanns på husens uteplatser krävde en omfattande sanering av oljefilmen som bildades på lacken.

Skörden i de små trädgårdarna kunde inte avnjutas av vare sig människor eller djur.

Detta blev en för stor belastning för de boende. Myndigheterna uppvaktades och bearbetades oavbrutet av människorna som blev drabbade.

Detta medförde i slutändan, att hela rasket revs, som enda och slutliga lösningen. Ingenting av det som jag berättar i dessa rader är påhittat, snarare en underdrift.

Själv har jag och min familj levt i 25 år, cirka 2000 meter norr om industrins centrum. Det som invånarna upplevde i sin lilla by har vi själva upplevt i vårt lilla paradis, bara 70 meter från havsstranden.

Likheten mellan byn i Stenungsund och nybygget i Ystad är till synes ganska lika, men det finns en diametral och avgörande skillnad.

Byn i Stenungsund fanns på plats, när petrokemin bredde ut sig som en cancersvulst över ett vackert kustlandskap. I Ystad råder omvänt ordning. Petrokemin finns på den plats som den en gång i tiden etablerade sig på.

Som de flesta Ystadsbor är även jag tacksam, att ett lönsamt och framtidsinriktat företag finns i vår stad. Att riva det är total orimligt, men det är inte orimligt att stoppa bostadsbyggande inom det så kallade skydds- och säkerhetsavståndets gränser.

Enligt min information är det en lag som skyddar befolkningen och den är inte förhandlingsbar.

Så med vetskapen om hur nitiska och ivriga ni är i er tjänsteutövning frågar jag Stefan Engdahl, ordförande i myndighetsnämnden om lagtexten om säkerhetsavståndet har prövats i detta fall.

Till miljöchefen Carina Bartells på Ystad-Österlens miljöförbund ställer jag samma fråga.

Med vetskap om hur rundhänt man exempelvis hanterar miljöfrågorna i Ystads hamn (i el-anslutning till hamnliggande fartyg) tycker jag att vi invånare i Ystad bör ställa ett antal frågor om beslut som vanligtvis avhandlas bakom stängda dörrar.

Chefer i olika förvaltningar bör inte vägra att förklara beslut för sina uppdragsgivare, Ystads befolkning. Det bör bli en alltid rådande princip i ett demokratisk inriktat kollektiv, som bara i sällsynta fall efterlevs.

Svar på mina frågor förväntar jag mig att kunna läsa efter rimlig tid på denna plats i min hemtidning YA.

Bernd Rentzing, Vallösa