Gudrun Schyman: Varför säga nej till fredsförhandlingar?
Fredsförhandlingar uppfattas tydligen som ett ensidigt ställningstagande för Putin. Jag har uppriktigt sagt svårt att förstå det. Jag har i flera artiklar talat om Rysslands vidriga invasion, om den folkrättsvidriga annekteringen av Krim och den stegrande aggressionen från Ryssland. Att den beskrivningen skulle kunna gå hand i hand med kravet på fredsförhandlingar är tydligen en överkurs. Det går helt enkelt inte ihop för Birgersson. Man kan inte beskriva en part som en bov och samtidigt vilja förhandla och man kan enligt samma resonemang inte heller vilja ha fredsförhandlingar utan att samtidigt vara Putinvän.
Min utgångspunkt för att resa frågan om fredsförhandlingar är att det är nödvändigt att undvika en upptrappning av kriget eftersom det i sin tur kan leda till att kärnvapenhotet blir verkligt.
Min utgångspunkt är också att kriget hittills, enligt uppgifter från Ukrainsk polis, resulterat i över 16 000 civila dödsoffer, fyndet av ett 20-tal massgravar, i staden Mariupol har var sjunde invånare dödats.
Och att UNHCR rapporterar att 6,5 miljoner människor är på flykt i Ukraina, att 7,8 miljoner människor har flytt över gränsen och att 17,7 miljoner människor är direkt drabbade av kriget – många är fångade i strider utan möjlighet att ta sig därifrån, bort från det förlamande mörker som kallas krig. Det tillstånd som innebär massdödande och massförintelse, ständiga krigsförbrytelser, utraderande av hela samhällen och skador och trauman för flera generationer framåt.
Det som förvånar mig är att så många ändå naglar sig fast vid idén om militära lösningar på konflikter och att man fortfarande tycks tro att krigföring, som till exempel den i Ukraina, bara rör det territoriella området där kriget utspelas. Men vi lever i en globaliserad värld och det betyder att krigföring får konsekvenser också för andra. Det var bakgrunden till att politiska ledare från 66 länder, främst från det globala syd, använde sina generalförsamlingstal vid FN:s möte i september 2022, för att uppmana till fredliga förhandlingar. De 66 nationer som krävde fred i Ukraina utgör mer än en tredjedel av länderna i världen, och de representerar större delen av jordens befolkning.
När ledare i flera västländer avvisar idén om förhandlingar med hänvisning till att Putin är fast besluten att verkställa sin idé om att återskapa imperiet och Rysslands stormaktsstatus, även om det innebär att slå sönder Ukraina både ekonomiskt, militärt och kulturellt, då har jag några frågor, både till Birgersson och alla andra som envist försvarar fortsatt krigföring och kallar fredsförhandlingar för villfarelser: Om förhandlingsbordet är uteslutet, hur tänker ni er då att kriget ska sluta? Hur många liv ska släckas innan frågan om fredsförhandlingar kan accepteras? Vem ska betala priset och hur högt ska det vara?
Gudrun Schyman
Svar direkt:
Vad är det för orwellska lögner om att de som slåss för Ukrainas frihet inte vill ha fred? Det är en part som ser till att det råder krig. Det finns en skyldig till människoslakten: Ryssland. Det tycks ha gått Gudrun Schyman förbi. Hur ska Gudrun Schyman förhandla med någon som inte vill ha fred? Med någon som har för avsikt att utplåna den fria grannstaten? Med någon som har lögnen som ideologi? Vad ska Gudrun Schyman förhandla bort? Ukrainas folk, frihet och land? Sluta med dimridåer och tala om det. Kriget slutar naturligtvis vid ett förhandlingsbord. Förhoppningsvis med ett rejält skadestånd, Putin i Haag och Ukraina som en fri europeisk demokratisk stat med fria medborgare. Ett Ukraina fritt från kommunism, fascism, stalinism och putinism.
Petter Birgersson
