Jan Ryden: Grankvist och Olsson agerar som dåliga förlorare
Christer Grankvist och Karl-Erik Olsson förefaller vara mäkta upphetsade över att jag beskriver förvaltningsrättens avslag på deras överklagande av fullmäktiges beslut om ansvarsprövning som vad det de facto är, nämligen ett svidande nederlag för de klagande.
I sitt upphetsade tillstånd har herrarna nu formulerat en insändare, där man på sedvanligt manér och likt en popcornmaskin strör insinuationer och påståenden vilt omkring sig.
Av utrymmesskäl är det inte möjligt att på det lilla utrymme som står till förfogande i en insändare kunna bemöta allt som Grankvist och Olsson poppar ur sig, varför jag begränsar mig till det mest väsentliga.
Påståendet att jag skulle ha velat ”dölja i dunkel” min bakgrund som ledamot i kommunrevisionen är bara trams och visar att man desperat griper efter varje halmstrå för att försöka kasta skuggor över den man debatterar med. Att jag har ett förflutet som revisor i kommunen är väl känt för alla de som följer kommunpolitiken eller tagit del av det tiotal insändare som bollats oss emellan.
Grankvist och Olsson tar också upp att förvaltningsrätten behövt ta hela ett och ett halvt år i anspråk för att avgöra deras överklagande. Detta implicerar enligt Grankvist och Olsson, att rätten uppfattat deras överklagande vara så komplext och ha så stor principiell betydelse, att en lång handläggningstid varit nödvändig. Men så har det alls inte varit!
Ärendet har nämligen inte varit mer komplicerat än att det gått tämligen snabbt för rätten att komma fram till sitt beslut. Överklagandet ankomststämplades hos förvaltningsrätten redan den 17 juni 2020, men överlämnades till en juristhandläggare först den 13 oktober 2021. Under mellantiden, det vill säga i ett år och fyra månader, låg överklagandet på grund av ärendeanhopning i väntkö hos förvaltningsrätten.
Förvaltningsrättens dom är daterad den 29 oktober 2021, vilket innebär att rätten behövde mindre än två arbetsveckor för att bereda, sammanträda och höra sakkunniga för att komma fram till och expediera beslutet. Denna korta handläggningstid indikerar absolut inte att rätten uppfattat ärendet som särskilt komplicerat eller att det varit av större principiell betydelse. Snarare tvärtom!
Grankvist och Olsson envisas ändå med att framhålla att deras överklagande tar upp en unik aspekt av ansvarsutkrävandet. Man hävdar oblygt att domen till och med har ”inväntats och bevakats av hela Kommunsverige”. Det skulle vara intressant att få veta vilka belägg man har för denna häpnadsväckande uppgift. Jag misstänker dock att uppgiften saknar substans och enbart har sin grund i de klagandes hybris.
Enligt vad Grankvist och Olsson meddelar i sin insändare, har man bestämt sig för att begära få överprövat förvaltningsrättens avslagsbeslut.
Man har sålunda bestämt sig för att halsstarrigt vidhålla den uppfattning, som så tydligt, enhälligt och utan minsta tvekan underkänts av förvaltningsrätten. Utan betänkligheter ämnar alltså Grankvist och Olsson gå vidare och belasta ett redan hårt ansträngt rättsväsende med ytterligare ett fullständigt meningslöst överklagande. Ett agerande inte sällan utmärkande för dåliga förlorare.
Jan Rydén, Skillinge
