Johanna Nylander: Frihet är viktigare än fred
I allt fler totalitära länder börjar makten svaja. Protesterna i Iran har fortsatt trots blodiga nedslag. I Kina har missnöjet efter de senaste årens isolering och stränga covidregler blivit så tydligt att styret lättat på restriktionerna. Putins krig i Ukraina var inte det snabba anfall han hade hoppats på, utan har blivit en stor krigsinsats som kostar resurser på hemmaplan.
Efter de senaste årens mörker i världspolitiken där till och med fler och fler demokratiska länder verkade välja totalitära och nationalistkramande styren finns det nu skäl att känna lite hopp. I USA förlorade kandidaterna som förre presidenten Donald Trump stöttade i höstens primärval. I Brasilien tappade Bolsonaro presidentmakten. Främlingsfientliga partier har backat i flera europeiska val, och deras totala inflytande på dagordningen ser ut att minska.
Allt är inte bättre än. Inflationen och krisen i elförsörjningen är inte över, ens för denna vinter. Europas länder måste lösa energifrågan utan att göra sig beroende av enskilda länders produktion, och utan att öka utsläppen. Innan det är uppnått kommer det bli kallare och dyrare. Men det måste vara värt att betala priset, för det får inte för en nation vara ett alternativ att ge upp mot totalitära stater.
”2023 kommer vara ett år kantat av krig och konflikter.”
Det gäller inte minst i Ukraina. Det enda legitima målet för svensk och europeisk politik i frågan är att Ryssland drar sig ur och ställs till svars. Det räcker inte med fred där Ryssland sedan efter en formell karantänperiod normaliseras in i globala gemenskaper när de väl slutat anfalla. Nej, det krävs att krigets makthavare ställs till svars. Att ryska medborgare får se alla sidor över vilka övergrepp de varit med om att bifalla när de gett anfallet sitt stöd.
Världskartan kommer inte ritas om i morgon. Trots hopp om förbättring tyder mycket på att 2023 kommer vara ett år kantat av krig och konflikter. Men kanske finns det ändå en liten möjlighet att man om några år kan se tillbaka och konstatera att det var nu det hände. Att den där sjalen som kastades i Iran, och alla kvinnorna som följde efter var första steget mot en spirande demokratisk utveckling utan islamistiska mullor och moralpolis. Att Ukrainas motstånd med västvärldens stöd var det som krossade Putin och Rysslands nyimperialistiska ambitioner. Att det finns en gräns för social kontroll även i Kina, och att inte ens den mest avancerade digitala övervakningen gör att medborgarna blint litar på makten.
Det är små steg på vägen, men de finns där, och är det vid något tillfälle man ska ha tilltro till andra människor är det så här i juletider. För är det något jag verkligen önskar mig för nästa år är det inte fred på jorden, utan att alla ska få en chans att leva i frihet.
Johanna Nylander är fristående skribent och krönikör på ledarsidan.
