Debutant 2020: Skansenkrokodiler och Sovjet

Året var 2015. Nyheten om att ett gäng krokodilbebisar skulle skickas till Kuba från Skansen i Stockholm, och berättelsen om hur krokodilerna hade hamnat i Sverige från första början, fascinerade många. Inte minst läkaren Jona Elings Knutsson, som snöade in på ämnet.

Hade krokodilerna verkligen getts i gåva från Fidel Castro till Sovjetunionens trettonde kosmonaut under ett statsbesök i Kuba på 1970-talet? Och hade krokodilerna sedan bott i badkaret hos kosmonautens familj i Moskva tills dess att de blivit en meter långa, innan de via Aeroflot flögs till Stockholm och hamnade i ett terrarium på Skansen?

Inspirerad av den vitryska Nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj skred Jona Elings Knutsson till verket i jakten på svar.

- Jag blev besatt, och fick för mig att jag skulle hitta frun till den här kosmonauten för att få svaren och göra en Aleksijevitjsk intervju. Frun tvingades ju leva med krokodilerna i hemmet medan hennes man var i väg på rymduppdrag. Men jag fick inte tag på henne, och fick leva med det, säger hon.

Kosmonautfruns öde släppte dock inte taget om Jona Elings Knutsson, som började fantisera ihop egna svar till frågorna hon redan föreberett.

- Min första fråga var: "Hur tvättade du håret 1974?" Hon hade ju två krokodiler i badkaret liksom. Så jag hittade på att hon gjorde det i handfatet och fastnade med håret och blev biten av en krokodil i foten. Och sen kunde jag inte stanna där, säger hon.

Slutresultat blev en drygt 340 sidor tjock roman, som utspelar sig i två tidslinjer. Den ena följer Malin, inspirerad av författaren själv, i Stockholm i nutid. Den andra berättelsen följer kosmonauthustrun Yonova i Moskva 1974.

Utan att gå in för mycket på handlingen kan nämnas att båda tidslinjerna på ett eller annat sätt kretsar runt krokodiler, badrum och kvinnor som önskar att deras män såg dem.

- Skulle jag sätta en genre på boken skulle jag kalla den badrumsrealism. Finns det? Nu finns det. Malin är på många sätt jag, men vi lever ändå helt olika liv, säger Jona Elings Knutsson.

Till vardags är hon läkare på Karolinska i Solna där hon gör specialtjänstgöring inom gynekologi och obstetrik (bokens Malin jobbar på café). I mars är hon färdig specialist. Att kombinera jobb med skapandet av "Krokodilens vändkrets" var inte en helt enkel uppgift, berättar Jona Elings Knutsson.

- Så här i efterhand vet jag knappt hur det gick till. Det var asjobbigt i perioder. Jag har ett program i mobilen där jag skrivit upp scen för scen, så fort de kommit till mig. Men det blir ju väldigt fragmentariskt då. Så höll jag på från 2015, när nyheten kom, till förra året, då allt lappades ihop till en helhet.

Hon är sedan tidigare van kolumnist och krönikör i bland annat Arbetaren och Dagens Samhälle, så skrivandet i sig är inget främmande för Jona Elings Knutsson. Men trots att hon snart debuterar som romanförfattare har hon svårt att se sig som en sådan.

- Jag älskar att läsa, och är nog egentligen mer en läsare än en skrivare. Jag tror inte att jag är författartypen. Kanske handlar det om att jag inte kommer från en bemedlad bakgrund och att jag lider av "klasstrofobi". Jag har alltid levt med tanken att man måste utbilda sig och skaffa ett jobb, och författare är ju inget jobb. Men sen tänkte jag att nu är jag ju läkare, så då kan jag skriva vid sidan om.

TT: Slutar du med läkaryrket om "Krokodilens vändkrets" blir en succé?

- Nej det gör jag inte. För läkare är världens bästa jobb. Däremot skulle jag inte ha något emot att gå ner i tid och kanske gör både och.