Drabbande om kampen att försonas med den man är

Så blev det dags för premiär med Lindy Larsson och Mari Götesdotter i rockmusikalen, queermusikalen ”Hedwig and the angry inch”. På Hipp i Malmö, i samarbete med Riksteatern, för att snart gå på turné över Skåne. Och det rockar, det glänser, det sjunger — och snart något mer än så.

Scenen är punk, byggd av taggade instrumentlådor och flightcases, en ljusrigg och inte mycket mer. Annika Bromberg har lagt scenografin i kläderna kan man säga. Kraften finns där, finns i musiken och finns i den egensinnige, kongeniale skådespelaren Lindy Larsson.

Själva berättelsen är skissartad, förutsättningarna i historien likaså, där Berlinmur och USA fladdrar runt i periferin mest som käcka symboler. Lite som de gjorde ännu i slutet av 90-talet när denna musikal (senare film) kom till. Ondska, frihet och rock’n’roll. Inte heller för regissören, Riksteaterns nuvarande chef, Dritëro Kasapi vars makedonska bakgrund också är ett delat Europa (och som berättat om detta i tidigare uppsättningar), lägger krut på detta.

Vi i publiken har redan insett att det inte är det viktiga denna kväll.

Istället börjar vi med att försöka hitta balansen. Är vi en vanligt städad stadsteaterpublik eller en entusiastiskt festande rockkonsertpublik? Vi försonas snart med att vara en hybrid mitt emellan, precis som föreställningen i sig, där en dunkande puls ställs mot mellansnack av medvetet (för) många och dåliga vitsar. Glammigt högtryck mot stilla sorgearbete.

Man ska inte glömma att detta är en saga om en artists karriär, en saga med starkt och besmittande artisteri. Men när ”Hedwig and the angry inch” historia berör, så är det när den handlar om en individs kamp att komma ur, komma i och kanske försonas. Med sin kropp, med den man är, med de öden man råkat ut för och den man tvinga(t)s bli med alla sina stora ärr.

Sprattla, försonas, gå ner sig, göra uppror. Och så på det igen.

Musikaler spelar alltid på sentimentala känslor med förenklade figurer och enkla melodier, här flörtar den med hjälp av tongångar färgade av 80- och 90-talspop. Men det är aldrig nära att det sockrar över. För på scen står Lindy Larsson och Mari Götesdotter.

Uppbackade av fyra musiker i gröna, nitade läderjackor. Kvartetten stormtrivs i rock’n’roll-land, och kastar ut små slingor och känsloskov av allt från Lou Reed till Whitney Houston… och musikalens egna hits som ”Wig in a box”.

Det viktiga står mitt framför oss med rosa och lila peruker och boor, en man som vore hen en blandning av Nina Hagen (varför nämns Berlinikonen aldrig?) och New York Dolls, mer färgad av glamrock än urpunk. Sedan allt naknare för att avsluta barbröstad i lårhöga guldlamé-platåboots.

Ursprungsförfattaren John Cameron Mitchell gjorde Hedwig på off-Broadway och på film (2001). Johannes Bah Kunke vid den svenska premiären 2008, Ola Salo mer nyligen.

Lindy Larsson är fullständigt ett med sin roll. Utan att falla ner i det privata för en sekund, lyckas han visa fram sin sitt brottande med karaktären och sig själv, bespeglande oss i publiken med ständigt prövande blickar. En inte så långväga släkting till Rikard Wolff, en öppet sårbar, ännu mycket sökande man och därför stark. (Se gärna hans finstämda porträtt på svtplay.)

Han kunde inte få en bättre Yitzhak än Mari Götesdotter vid sin sida. Att hon kan sjunga som få vet vi sedan tidigare, men här tar hon med enkel mejsel ut sin biroll så att vi berörs. Då gör det inget att helheten slirar dramaturgiskt.

Man kan tycka att det på sin höjd innebär en kittling att spela denna Queer-musikal just nu, i en tid då exempelvis transan RuPaul har tv-shower med drag-queens inför miljonpublik världen över. Men vi står också mitt i en tid då HBTQ-kulturen – precis som kulturen själv – åter börjar ansättas.

Genom att ge spotlighten åt personligheter som Lindy Larsson och Hedwig ges vi möjlighet att se att vi alla är här och brottas med livet – med eller utan boor. Men alltid tillsammans med lite rock’n’roll.