Henric Tiselius: Henric Tiselius: Gatukonsten ger oss syre och puls
Nu måste de sista sura karten väl ändå ge med sig? Carolina Falkholts nya väggmålning ”Avigan” i Simrishamn lyser på sin bakgård, precis som så många andra fantasifulla alster världen runt.
I dag (ja, eller före Coronan då, och säkerligen efter) när jag besöker städer som Aten, London, Paris, Köpenhamn och Berlin – vad gör jag? Och jag är sannerligen inte ensam heller, för det är numera en av de allra populäraste sysslorna för turister och andra: Jo, vi vandrar runt staden för att se deras bästa gatukonst. Illegal såväl som legal.
Gatukonsten är inte bara en turistmagnet, den ger staden, eller byn, ett liv som inte kan jämföras med mycket annat. Kontroversiell eller bara vacker, eller kanske både och.
Motståndet har falnat. Vi var väl bland de första där på 80-talet. För jag kan stolt erkänna att jag var en av dem. Vi tog en natt vid tretiden en liten båt från mälarsidan och gled in till pelarna som håller upp järnvägsspåren mellan Slussen och Gamla stan. Där satte vi snabbt vår målning i verket. ”Tyst vår” stod det under vår kaktus – som vi på målningen placerat i en kruka stående i öknen. Som en hyllning till Rachel Carsons omsusade miljöbok. Kaktusen blev en snackis och 10 000-tals människor kunde se den varje dag– och de flesta gladdes åt den. Man tog del av kommentarer på bussen när man själv passerade. Andra, som DN, skrev om den. Man lyftes lite extra. Ja, vi gjorde fler verk. Men en vinterdag när isen låg tjock hade några idioter taggat på vårt verk. Vi var tvungna att själva kliva ut på den knirkande isen och återskapa den. Så pågick kampen ett par år tills kommunen bestämde sig för att en grå pelare var snyggast och så blev allt grått igen.
Idag är istället många street art-artister, likt Falkholt, välkomna att måla världen över (om de inte gör alltför blåa penisar). Målare som svenska Yash, Hop Louie är stora namn i sig, för att inte tala om amerikanska stjärnor som Tristan Eaton, C215, Shepard Fairey och Plastic Jesus. Vem känner inte till Banksy?
Men de finns på landsbygden också. Simrishamns graffitikonst är rik, för att inte tala om Bromöllas och IföCenters där konst av exempelvis Vera Bugatti och Mila Correch gör vem som helst glad.
På ett sätt har mycket av den rebelliska gatukonsten fått ge med sig. För oavsett att den egentligen är den fria konstens motsats, så har kommersialiseringen bidragit till acceptansen. Banksys verks värden, dyrare än nästan något annat på de stora auktionshusen, är helt absurd. Rika människor som snor hans samhällskritiska verk. Men ändå: I alla stora museiaffärer jorden runt finns minst ett centralt bokbord med böcker om gatukonst, graffiti, tags. Bromölla kommuns turistbroschyr pryds av Roas dinosaurieskelett. Hotel Svea har nu upplåtit en vägg.
Idag är graffiti ett familjenöje. Vuxna går med sina barnvagnar genom graffitigettot Snösätra i Stockholm. I Mauer Park i Berling ser man ofta föräldrar gå ut med sina barn och måla Berlinmurens väggar. De senare med munskydd redan före pandemin.
Det var inte så många år sedan Stockholms dåvarande kulturborgarråd Madeleine Sjöstedt införde 24-timmarsregeln där hon lovade att all street art skulle målas över inom 24 timmar. Nu försöker man i samma stad återskapa ett av misstag övermålat gammalt verk.
Om utvecklingen är på väg åt rätt håll, om rebellen tar en annan väg, om gatukonsten fortsätter att vara vår tids individuella fyrbåk, och kommentera hela vår glob, det får framtiden utvisa. Till dess kan vi njuta av vår mest samtida konst i det fria, världen över.
