Kristina Ohlsson grubblar inte, hon skriver

Alla har de sin omisskännliga stil, precis som deras konstnärliga verk. Från lyrikern Tomas Tranströmers oändliga plockande med varje ord tills han har en färdig dikt kanske tio år efter den första tanken. Till deckarmästarinnan Elizabeth Georges handfasta råd om att göra research och planera varje kapitel i ett år innan hon börjar skriva. Till skrivmotstånd och all den där vardagen som ständigt naggar på skrivtiden, som för Sara Lidman, Märta Tikkanen och Elisabeth Rynell.

Kristina Ohlsson, med rötter i Kristianstad, hamnar nånstans mitt på skalan mellan handbok och biografi med ”Skrivboken”. Hon grubblar inte, hon agerar. Och hur mycket jag än tycker om filosoferande och funderande känns det befriande att läsa någon som agerar på lust.

Jag känner mig först lätt misstänksam mot någon som bara sätter igång att skriva och inte verkar drabbas av det där tröga motståndet då det verkar omöjligt att få ihop en enda mening som flyter. Men samtidigt gillar jag hennes poäng att skrivande handlar om lust och inte disciplin. "Varför i hela fridens namn skulle jag skaffa mig en hobby som är så tråkig att den i stora delar bygger på disciplin för att gå att genomföra?", skriver hon.

Jag vaknar till liv. Nej, jag måste ju inte skriva, jag kan ju göra något annat. I samma ögonblick förvandlas motståndet till energi. Kristina Ohlssons bok innehåller många handfasta tips, men den stora förtjänsten är att hon ger mig fart framåt, att det inte känns lika svårt längre, att lusten smittar av sig. Man kan inte tänka ut en historia eller en hel bok. Man måste skriva sig igenom den.

Det betyder inte att det är enkelt. Eller att hantverksskicklighet kan ersätta magin som finns i en levande berättelse. Magin som gör att historien växer förbi sig själv och in i läsarens hjärta. Den hittar man inte hur noga man än studerar hur myrorna bygger sin stack.