Lidbeck avslutar med obehaglig läsning

Anders är gift och har en dotter, han bakar bröd varje dag och kan döda getingar utan att bli stungen. Redan på romanens andra sida glider berättelsen från tredje person över till första och tillbaka igen. Osäkerhet uppstår till en början, vem är det som säger jag? Snart har jag vant mig, det är Anders perspektiv på verkligheten som härskar, men läsaren ser honom på ryggen, hör hans inre monolog, märker hur det omedvetna hela tiden jäser i honom, fyller honom med förbjudna tankar och känslor, medan han knådar degen till familjens frukostfralla.

Det är en obehaglig läsning Agnes Lidbeck bjuder på. Anders är en ängslig man, rädd att inte vara älskad av dottern, orolig att hans fru ska vända sig från honom, osäker på sitt arbete, rädd att väcka sin mammas missnöje. Sina egna känslor är han säker på, han älskar dem alla, men innerst inne pyr irritationen, ja, aggressionen mot hustruns norrländska arbetarklassmak, dotterns självständighet, mammans elakheter. Tänk så skönt det vore att vara fri! Och så hemskt om han skulle förlora allt detta han älskar så mycket, ensamheten både lockar och förskräcker, bäst att förekomma.

Det senaste decenniet har det publicerats många romaner där ett jag berättar om sina tillkortakommanden i vardag och kärlek. Jag tänker bland andra på Geir Gulliksens äktenskapsskildringar och Lena Anderssons idédramer. Agnes Lidbeck har hittat ett eget kylslaget hörn varifrån hon betraktar mänskliga relationer: där finns ingen möjlighet att identifiera sig med huvudpersonerna, inte heller när de talar i första person, de är för osympatiska. Men det är ingenting berättaren sätter sig till doms över, hon konstaterar bara hur det är när hon lägger sina romanfigurer under mikroskopet och ser ett mönster.

Även om jag inte kan tycka om Anders, måste jag intressera mig för honom. Han har inga djupa tankar, gör inga ödesdigra val, begår inga stora brott om man inte räknar solkig otrohet på hotellrum. Hans sfär är hemmet, där insisterar han på regler, diska koppen efter dig, lägg undan mobilen, minsta felsteg av frun eller dottern kan få honom att brusa upp, för någonstans måste hans skuldkänslor ju ta vägen. Han har ett arbete, även det en sorts hem, han delar psykologmottagning med sin mor i hennes bostad och önskar i hemlighet livet ur henne för att slippa hennes blick. Han iakttar svartsjukt vänskapen mellan kvinnor och hanterar sina känslor som han tror det anstår en man: anfall är bästa försvar. Men inte med stora gester, bara med små, nästan omärkligt, som att med en snabb handrörelse klämma sönder getingen innan den hinner sticka.

Utifrån betraktad är Anders en god son, make och far, hemkär och omtänksam, men vi som ser allt han döljer inom sig tänker som kaptenen i Büchners ”Woyzeck” att människan är en avgrund, om man tittar ner i henne får man svindel. Därmed också sagt att det är psykologi mer än sociologi Lidbeck intresserar sig för. Visserligen finns en antydan till klassproblematik i romanen, men konflikten drivs i första hand av alla olika roller män och kvinnor tar, eller får sig tilldelade. Anders snärjs av alla uttalade och inbillade förväntningar, hans tillvaro är trång, men jag tycker inte synd om honom.

Det är Agnes Lidbeck säkert nöjd med, hon vill inte gulla vare sig med sina gestalter eller med läsaren, hon vill testa hur långt hon kan gå i realism och ändå hålla kvar oss i berättelsens förtrollning, och det är långt.