Louisiana som ett personligt Villa Villekulla

Utställningen är en generös retrospektiv. En genomarbetad och befriande nog ofta överraskande iscensättning. Det är också den första omfattande presentationen av Rists konst i Danmark. Själv såg jag en stor Rist-utställning på Magasin III i Stockholm, för nu rätt många år sedan.

Pipilotti Rist är en av de viktigaste pionjärerna inom videokonsten. Åtminstone den videokonst som strävar längre än att vara begränsad till en statisk projektion på en bildskärm. ”Videon är en rörlig målning på glas”, säger hon och projicerar därför sina färgexplosioner på helt oväntade platser och på vardagsföremål, bord, väggar och möbler.

Pipilotti hyllar alltid sin fantasifulla förebild och namngivare, Pippi Långstrump. och hon förvandlar också hela Louisiana till ett personligt, visuellt Villa Villekulla där hon bygger rum där vi får lägga oss ned på utplacerade sängar och blicka upp i taket, på projektionerna. På andra ställen går vi rakt över golvprojektionerna. En av dem med titeln ”Mutafloor”.

Det mesta är högst påtagligt men ibland upptäcker vi nästan inte verken. Det lönar sig därför att söka upp den lilla, nyckelhålsstora videon ”Selbstlos in Lavabad” i hörnet på golvet i utsiktsrummet på andra våningen. I ett helt nytt verk: ”Come in/come on” gör hon en projektion på ett av Asger Jorns keramiska fat, hämtade från Louisianas samling.

I några av verken tar Rist avstamp i 1600- och 1700-talens barocka och rokokomässiga yppighet. Ibland återkallar hon också symbolismen och expressionismen. En relation till en kristna ikonografin resulterar bland annat i ett verk som ”Homo Sapiens Sapiens”, som väckte stor uppmärksamhet när det första visades på Venedigbiennalen 2005.

Det som kännetecknar Rists tidigaste verk, från 1980-talet, är att hon ger det oredigerade och det oretuscherade en medveten självklarhet och auktoritet. Hon bejakar de bildmässiga störningarna, de tekniska avbrotten, färgförskjutningarna och all den existentiella expressionism som aldrig får fastna i en dokumentär perfektionism.

I hennes allra första videoverk ”I´m not the girl who misses much”, från 1985, möter vi en desperat dansande kvinna vars rörelser gradvis dämpas och glider in i ett melankoliskt stämningsläge. Hon använder, och gör om, några rader ur John Lennons sång ”Happiness is a Warm Gun”. Den vokala rösten och musiken är en återkommande och viktig del av hennes konstnärliga praktik. Hon spelade och sjöng ju också i bandet ”Les Reines Prochaines”.

Ser man Rists videoverk utifrån den då framväxande musikvideons estetik, ideal och regler, så skaver de en hel del. Befriande och personligt manipulerar hon tekniken och skapar därmed en helt egen genre.

I andra tidiga verk är det kroppen, bilderna av kvinnan och seendets uppror som hon utforskar. I en nu nästan klassisk och ikonisk video, ”Ever is Over All”, ser vi en kvinna som avspänt går nedför en gata innan hon, med en kraftig blomstängel plötsligt krossar rutorna på de parkerade bilarna. 2016 använde sedan Beyoncé denna scen i sin video ”Hold up”. Blomman var då utbytt mot ett mer aggressivt baseballträ.

Som betraktare av Rists rörliga bildvärldar blir vi snart också aktiva delar av levande och socialt växande, kollektiva skulpturer. I ett museum som nu fungerar som ett vardagsrum. Där vi inte bara med våra ögon utan också med våra kroppar tillsammans avläser, och rör oss, i en lägenhet fylld av möbler och föremål som byggts om till videoskulpturer, med inbyggda, oväntade projektionsytor.

På väggarna ser vi långa textilpaneler (sammantaget över 54 meter). Ett nytt verk som hon kallar ”Reversed Eyelid”. Här framkallar hon alla de bilder som dröjer sig kvar när de en gång har blivit belysta. ”Ögat är en bloddriven kamera”, säger hon och öppnar glänta efter glänta inne i människan och ute i naturen. Vi bevittnar serier av färgrika och närsynta metamorfoser. I nästa ögonblick inser vi att det också blir handen och våra fingrar som avläser världen. Vår blick utgår aldrig från en bestämd punkt utan den ingår i en kropp som ständigt är i rörelse. Något som Rist alltid utgår ifrån.

Kroppen och ett seende under vatten är ett annat återkommande motiv i Rists bildvärld. I det nu klassiska verket ”Sip My Ocean”, 1996 (som Louisiana tidigt köpte in till sin samling) rör vi oss i en suggestiv, kalejdoskopisk undervattensvärld tillsammans med människor, djur, växter och olika föremål. Allt medvetet projicerat in i ett hörn så att det blir spegelbilder där allting först smälter samman innan de på nytt delar sig i en oavslutad pendling mellan försvinnande och uppkomst.

Filmen spelades in i Röda Havet. När Rist, 25 år senare, återvände dit för att göra en uppföljande film upptäckte hon till sin förfäran att korallreven dött och att färgrikedomen försvunnit in i en grå massa. Upprörd av den snabba miljöförstöringen skapade hon omedelbart en performance för att rädda korallreven och den nya filmen ”4th Floor to Mildness” spelade hon in i hemlandet Schweiz.

Utställningen är, som sagt, fullmatad och den kräver vår uppmärksamhet. Förutom de filmiska verken innehåller den ett par neonskyltar, en miniatyrmodell av ett bostadsområde i en förstad, en ljusinstallation med vita underkläder på ett klädstreck ute i Louisianas park (som inte imponerar särskilt på mig) och den fascinerande rumsliga ljusinstallationen ”Pixelwald”.

Att röra sig i Pipilotti Rists fysiska och visuella världar öppnar varje por i vår kropp för intryck och våra ögon blickar in i tidigare osedda gläntor. Våra synnerver blir allt känsligare och efterbilderna trängs länge på näthinnan och exponeras under våra slutna ögonlock. Det mest paradoxala är nog ändå att varje gång vi trängs in i Rists skönt klaustrofobiska bildrum känns det till slut alltid som en öppnande befrielse.