Mustigt och oväntat, vackert och äckligt
Dammsuga i mörkret
Roman
Författare: Jen Beagin
Översättare: Johanne Lykke Holm
Förlag: Wahlström & Widstrand
Mona är 26 år och försörjer sig som städerska i den lyxbohemiska delen av Taos i New Mexico. Hon är en kvinna som lyckas göra städning till ett äventyr och konstprojekt: hon angriper de tjusiga men skitiga (ibland bokstavligt; boken börjar med att hon hittar en bajskorv i en tvålkopp) hemmen mer med inställningen hos en arkeolog eller brottsplatsutredare än en som bara ska spraya klorin på allt. Som sällskap har hon en låtsaskompis i huvudet, en berömd radiopratare, och som sidoprojekt skapar hon konst genom att fotografera sig själv i sina kunders kläder och självmedvetna heminredningar. Som en hygienteknisk Cindy Sherman, eller vem som helst som ”använder sig själv som canvas” på Instagram.
Gestaltningen av Monas relation med sin alkoholiserade mamma som adopterade bort henne som barn är dråplig och förkrossande. Där vilar också en av smärtpunkterna: hur självupptagenhet och oförmåga (mamman) kan samexistera med förståelse och samtidig överlevnadsinstinkt i form av skepticism (Mona). Relationer behöver inte se ut som vi vant oss vid, och det blir ännu tydligare i Monas val av partners.
Vid första anblick ser ”Dammsuga i mörkret” lätt ut som något jag redan läst: quirky effektsökeri med mörker som fetisch snarare än grundvatten och anledning. Men den håller sig mestadels på rätt sida gränsen. Framför allt på grund av Mona, som konstigt nog inte är ”jag” i texten, och för att den drastiska humorn och det minst sagt excentriska persongalleriet faktiskt känns äkta in i minsta bröstvårteärr.
Så bra dessa historier passar i södra delarna av USA också! Jag får nare av att läsa om såhär ökniga landskap, och ett betala-per-timme-motell som heter Little Sweden.
Jag kommer att tänka på Miranda July, Jennifer Clement, eller varför inte Melissa Broder. Samtidigt har Beagin något alldeles eget, extra dammigt och lakoniskt utan att bli passivt. Översättningen, av Johanne Lykke Holm, är sömlös och lyhörd.
Det är mustigt och oväntat, vackert och äckligt. Jag blir uppiggad av Monas omedvetna styrka och hennes osentimentala pragmatism. Det handlar om utsatthet, klass och att bygga självkänsla trots att allt talar emot att man, och ens kreativitet, är värd något.
