Orden slår frivolter i Salzmanns debut

”Jag vet inte vart vi ska, alla andra vet, inte jag” – redan i den första meningen i tyska Sasha Marianna Salzmanns debutroman ”Utom sig” erbjuds vi en suggestivt öppen färdväg in i berättelsen.

Vi följer Ali, eller Alissa, som söker efter sin älskade tvillingbror Anton, som tycks ha försvunnit någonstans i Istanbul. Det enda svaga beviset på detta är ett vykort som kommit därifrån, helt utan text. En tunn ledtråd som Ali hänger upp sitt sökande på, men som också blir början på det som får hennes skildring att växa ut till en tids- och minnesresa. Salzmann citerar i inledningen Ingeborg Bachmann som säger: ”Tiden är alltså ett idag, som sträcker sig från för hundra år sedan till nu”.

Det här utvecklar sig snart också till en vindlande färd bakåt in i familjens livshistoria. Vi möter en judisk familj som flyr undan Stalins terror och judeförföljelserna i Ryssland för att hamna i de västtyska flyktingförläggningarnas ”långtråkighet” – ett av de första tyska ord som de stiftar bekantskap med.

I separata kapitel ger Salzmann varje familjemedlem utrymme, kontur och röst, Vi möter föräldrarna Valja och Kostas och följer skiftningarna i deras äktenskap. Vi lär också känna ett brokigt framvällande menageri av ostyriga, men alltid minnesvärda, personligheter. Hur tillvaron, i en ständig känsla av hemlöshet, på olika sätt har präglat människornas liv. Vi ser onklar som om nätterna snör in sig i korsettliv och klänningar och tanter som promenerar omkring på gatorna i herrkostymer.

Främst ändå är det här en berättelse om Alis sökande efter sin egen identitet. I skuggan av den förlorade tvillingbrodern växer det snart fram en enda samlande, androgyn person. Salzmann tycks mena att verklig identitet endast kan fastställas i ständigt rörliga tillstånd, i gräns – och könsöverskridandet.

Även om Alis gradvisa uppgående i Anton blir fullständigt självklar under Salzmanns vägledning så befinner vi oss som läsare samtidigt på en kreativt osäker grund. Här odlas en ovisshet som har stor räckvidd. Det är därför ingen slump att Salzmann, i slutet av boken, tackar Julio Cortazar, en författare som var en mästare i liknande förtätningskonst.

Lyskraften i den här berättelsen ligger huvudsakligen i den språkliga pulsen. Hur orden slår frivolter inne i redan fastlagda myter och mönster. Livskraft sprids också genom ett lyhört framkallande av särpräglade människor och miljöer i Moskva, Odessa, Tjernivtsi, Berlin och Istanbul.

Salzmann avslöjar att hon hämtat titeln på sin bok från en utgåva av en kultur- och samhällstidskrift, ”freitext”. ”Romanen och jag tackar för titeln”. Jag tackar för läsningen!