Politiskt och upproriskt för att ge kvinnan plats

När nu Louisiana i sin konsekventa utställningsserie ”Louisana on Paper” visar verk av denna feministiska pionjär introduceras hon för en dansk publik. I Sverige har vi haft bättre möjligheter att stifta bekantskap med detta särpräglade konstnärskap. Själv minns jag hennes fina utställning i Malmö Konsthall redan 1994 och alldeles nyligen visades hennes verk på Akvarellmuseet i Bohuslän.

Spero gjorde tidigt upp med den då tongivande abstrakta expressionismen i Amerika. Inte heller i popkonstens ytligheter eller i minimalismens känslolösa material kände hon sig riktigt hemma. Hon saknade helt enkelt närvaron av det självklara kraftcentrum som hon menade att all konst måste bäras av: människan och hennes existentiella livsrörelser.

I ljuset av detta blev hennes uppgift också till ett livsverk: att hävda kvinnans absoluta närvaro – och betydelse. Men de verk hon, som en feministisk banbrytare, skapar når ändå aldrig riktigt ut till en publik.

Frustrerad inser hon att det främsta hindret är den manliga dominansen och hierarkierna i både samhället och konstvärlden. Visserligen var hon medlem i Art Workers Coalition men hennes perspektiv och frågor var där av underordnad betydelse. Därför kände hon sig tvingad att skapa en alternativ förening: Women Artists in Revolution (WAR).

Som en följd av den konstnärliga marginalisering som Spero länge tyckte sig vara hänvisad till närmade hon sig nu i stället andra konstnärer som, av olika skäl, tvingades skapa i konstens utmarker.

En sådan själsfrände upptäckte hon i Antonin Artaud. Denne ”outsider” hade genom sina texter och tankar – bland annat om ”grymhetens teater” – ringaktats och hånats under sin livstid. Mellan åren 1965-73 uppstår hennes märkliga ”Artaud Paintings” och ”Codex Ataud”. I bilderna blandar Spero suggestivt citat från Artaud med sina egna kraftfulla figurativa gestaltningar. Mötet resulterar i ett stimulerande gnistregn av tankestoff: ”All writing is pigshit” eller filosofiska vändningar kring problematiken ”Begäret att icke vara”.

Samtidigt med Artaudbilderna gör hon sin berömda ”War Series”, 1966-70. En svit på över 100 bilder, varav några visas i den här utställningen. Det här är en skoningslös vidräkning med USA:s krig i Vietnam. Men också med det faktum att varje bomb har en ofrånkomligt fallisk form. Hon ser hur en manlig dominans också får genomslag i dessa sammanhang – och, inte minst, hur det mesta kan kopplas till makt och sexualitet. Men hon ryggar samtidigt inte heller för att frammana det odjur som pulserar inne i kvinnans kropp. Med den här bildsviten över Spero definitivt måleriet och arbetar sedan konsekvent vidare på mindre pappersark.

En alldeles särskild lyskraft och auktoritet har Speros långa och smala bildfriser. De är dramatiska och smärtsamma i sitt innehåll men samtidigt också koloristiskt välavvägda och vackra. Det är som om här har kommit fram till sin totala uttryckskraft. Rent tekniskt har hon dessutom funnit en ny frihet där hon använder stämplar, texter och schabloner i effektiva, collageartade upprepningar.

”Torture of women” och ”Black and red” framstår nästan som ett slags filmiska väggfriser. Historiskt framväxande, tidlösa krönikor om tortyr och förtryck. Man kan faktiskt också läsa av dem som en pågående dansperformance – om liv, sexualitet och död – där mytologiska fruktbarhetsriter, egyptiska gudinnor och människor från vår tids massmediala flöde rör sig över väggytorna. Särskilt stimulerande är det att följa himmelsgudinnan Nut när hon utför sina akrobatiska konstnummer över världen.

Trots sina handfasta speglingar av – och protester mot – kriget, våldet, förtrycket, politiken, sexualiteten, könskriget och makten så får, paradoxalt nog, också hennes verk en nästan lyrisk och estetiskt vacker dimension. En bildvärld som blir självklar och avklarnad. Dessutom med ett helt eget kraftfält som utgår från en kvinnobild som till slut fyllts av värdighet, mod och styrka.