”Queenie” sveper med sig läsaren
Queenie
Författare: Candice Carty- Williams
Översättning: Klara Lindell
Förlag: Albert Bonniers förlag
Genre: Roman
Succéromanen ”Queenie” beskrivs i försäljningstexter som ”svarta Bridget Jones”. Det är inte helt osant men lite… onödigt? Hjältinnan Queenie Jenkins, huvudkaraktären i Candice Carty-Williams debut, är nämligen väldigt mycket sin egen. Som ung svart tjej i London ger hon automatiskt ett ansikte åt en hel massa saker: klasskillnader, rasism, bostadskris, fetischerade svarta kroppar, generationsklyftor och sexism. Men romanen igenom reduceras hon aldrig till enbart en representant – tack och lov för det.
Det är en snabbläst, halsbrytande och hejdundrande berättelse om dryga året i Queenies liv. Ramen är att Queenies vita pojkvän Tom vill ta en paus i deras förhållande. Utlämnad till sig själv och sin rastlösa otrygghet letar Queenie efter något att hålla sig i på alla omöjliga ställen: hos sin familj, på Tinder, på jobbet – i utifrån kommande bekräftelse. Särskilt påtagligt och ledsamt blir det i de många och tillfälliga sexuella kontakterna med män som kallar henne choklad och i princip lever ut porrfilmer i genren big black booty. Jag kommer osökt att tänka på ett citat ur Lisa Taddeos ”Tre kvinnor”: ”Vi låtsas vilja ha saker vi inte vill ha, så att ingen kan se att vi aldrig får vad vi behöver.”
”Queenie” ska strax bli tv-serie på Channel 4 och det tror jag kommer att bli strålande. I mångt och mycket är romanen skriven i tydliga scener, som gjorda för film. Ibland är det en smula irriterande. Vissa lösningar Carty-Williams använder för att förklara skeenden; ett pepp-tal till Queenies yngre kusin, en genomgång av en terapeut, olika listor och samtal med sig själv i en spegel, är också lite slöa och styltiga. Men på det stora hela, och i en förtjänstfull översättning av Klara Lindell som förstår att det till exempel inte GÅR att översätta slanguttrycket ”fam”, fungerar det, även om uttrycket emellanåt rör sig mot ungdomsbok.
Framför allt är ”Queenie” en trösterik, fartig och mörkt rolig berättelse om att hitta sig själv, om att välja sina relationer med omsorg och att den viktigaste relationen är den du har med dig själv. Att få in detta och samtidigt täcka in vithetsnorm, gentrifieringen av Brixton, vänskap, Black Lives Matter, det brittiska politiska landskapet, mångkultur, Windrush-generationen, jamaicansk kultur, Londons sjuka bostadsmarknad och samtycke… Ja, det låter knökfullt och det är det också, men inte på ett dåligt eller snusförnuftigt vis.
Queenies energi, överlevnadsvilja, förmåga till läkning och förändring sveper liksom med sig läsaren och smittar av sig. Det är bara att låta sig dras med.
