Snabbt segerryck förtog spänningen
Gröngölingarna Parisa Amiri och Gunnar Wetterberg ryckte redan i starten och skaffade sig en betryggande sexpoängsledning. Fjolårsfinalisterna Amie Bramme Sey och Gunnar Bolin körde bort sig fullständigt i geografin. Och de lyckades aldrig hämta sig efter motståndarlagets chocköppning. De var inte ens uppe och nosade på något som skulle kunna ta dem i ledning. Illa, illa. Men de höll i alla fall masken och spelade klart med gott humör. Så i brist på spänning fick vi ändå en timmes god kunskapsunderhållning.
Parisa och Gunnar slog kanske inte säsongsbästa men de var på topp och kommer att vara livsfarliga i finalen. Ett exempel. För att vara totalt ointresserad av England glänste Parisa med understöd av Gunnar inom just det anglosaxiska. Efter att de lite på chans drämt till med Birmingham som var rätt stod det plötsligt 13-4. Utklassning, ointagligt.
Har något lag haft ett så stort försprång den här säsongen?
Sedan gjorde de ännu ett ryck trots att Parisa blandade ihop Parneviks med Maria och Josef…
Listan var svår. För att inte säga omöjlig. Och onödigt som moment. Det har jag alltid tyckt.
Gunnar chansade trots att han inte behövde och plötsligt stod det 29-14. Det slutade med 33-21. Det närmaste vi har kommit jordskredsseger den här säsongen?
Stort av Amie Bramme Sey och Gunnar Bolin att ändå ta det med ro och inga surar miner där inte. Det var kul och generöst. Eller bara typiskt svenskt?
Ni har väl sett det underbara You Tube–klippet där en dålig förlorare bråkar med Arne Hegerfors (sökord: hegerfors förlorare). Fråga om spanska ridskolan. Den tävlande som svarar fel ger sig inte. Det är underhållande och ibland kan man sakna den typen av okontrollerade utbrott i det så svenskt behärskade ”På spåret”.
