Kultur

Solzjenitsyn gick från fängslad till hyllad – sedan blev han Putinvän

essä Artikeln publicerades
Sovjetiske   författaren  Alexandr Solzjenitsyn , född 1918, dömdes till arbetsläger i 8 år 1945 för kritik av Stalin. Solzjenitsyn fick upprättelse 1957. Han tilldelades Nobelpriset i litteratur 1970. Eftersom han inte fick något utresevisum  av myndigheterna i  Sovjetunionen fruktade  han återreseförbud och deltog därför inte i prisceremonin. Efter sina avslöjanden om rättslösheten och strafflägren i Sovjetunionen i Gulagarkipelagen,1973, blev han landsförvisad den 12 feb 1974. Solzjenitsyn  bosatte sig i Schweiz. Bilden visar Solzjenitsyn  i frihet i Schweiz den 15 feb 1974.
Foto: EPU
Sovjetiske författaren Alexandr Solzjenitsyn , född 1918, dömdes till arbetsläger i 8 år 1945 för kritik av Stalin. Solzjenitsyn fick upprättelse 1957. Han tilldelades Nobelpriset i litteratur 1970. Eftersom han inte fick något utresevisum av myndigheterna i Sovjetunionen fruktade han återreseförbud och deltog därför inte i prisceremonin. Efter sina avslöjanden om rättslösheten och strafflägren i Sovjetunionen i Gulagarkipelagen,1973, blev han landsförvisad den 12 feb 1974. Solzjenitsyn bosatte sig i Schweiz. Bilden visar Solzjenitsyn i frihet i Schweiz den 15 feb 1974.

Den svenska utrikeskorrespondenten Stig Fredrikson var den ryska regimkritiska författaren Alexander Solzjenitsyn hemliga kurir på 1970-talet. Han smugglade ut hans manus ur Sovjetunionen och såg till att bland annat klassikern ”Gulagarkipelagen” publicerades i väst. Fredrikson trodde då att Solzjenitsyn delade hans syn på demokrati. Det visade sig att han hade fel.

I Moskva heter Stora Kommunistgatan numera Alexander Solzjenitsyngatan. Namnbytet genomfördes efter Solzjenitsyns död 2008. Det var en remarkabel rehabilitering av en författare som strax innan han utvisades ur Sovjetunionen 1974 kallades ”en landsförrädare full av patologiskt hat för det land han föddes och växte upp i” av partitidningen Pravda.

Vad Pravda inte fattade var Solzjenitsyn älskade sitt land men hatade det socialistiska landet Sovjetunionen. De böcker som gav honom Nobelpriset i litteratur 1970, var alla förödande vittnesbörd om de offer som Lenins och Stalins maktinnehav hade krävt.

Som författare förde Solzjenitsyn en otroligt modig enmanskamp mot ett system som då tycktes oövervinneligt, men som sedan bara kollapsade. Det finns de som anser att Solzjenitsyn med sina böcker bidrog mer än någon annan enskild människa till att urholka trovärdigheten hos sovjetimperiet och få det på fall.

Böckerna hette ”En dag i Ivan Denisovitjs liv”, ”Cancerkliniken” och ”I den första kretsen”. De byggde alla på Solzjenitsyns egna upplevelser av sovjetiska fängelser och arbetsläger. Som artillerikapten i den sovjetiska armén blev han på våren 1945, vid fronten i Ostpreussen, arresterad av det sovjetiska kontraspionaget som hade beslagtagit brev som Solzjenitsyn hade skickat från kriget till en frontkamrat. I breven framförde Solzjenitsyn kritik mot Stalin, och för det dömdes han till åtta års fängelse och straffarbete. Efter avtjänat straff skulle han sedan tillbringa resten av sitt liv ”i evig förvisning”.

En del av strafftiden tillbringade Solzjenitsyn, som utbildad matematiker, i ett specialfängelse där fångarna bland annat skulle ta fram en apparat för att identifiera röster från avlyssnade telefonsamtal. Den tiden blev grunden för romanen ”I den första kretsen”.

Sedan skickades Solzjenitsyn till ett arbetsläger i nordöstra Kazachstan, till en halvöken med ett mördande vinterklimat. Där arbetade han som murare och gjutare. Upplevelserna skildras i boken ”En dag i Ivan Denisovitjs liv”. Han frigavs i mars 1953, av en händelse samma dag som diktatorn Stalin dog. Han bosatte sig i en liten by i södra Kazachstan. Där arbetade han som lärare i matematik och fysik, men började samtidigt i hemlighet att skriva. Han drabbades av en svårartad cancertumör i magen men fick som förvisad inte lämna byn utan tillstånd från säkerhetstjänsten. När han var döende tilläts han resa till Tasjkent där han gick igenom en intensiv strålbehandling och räddades till livet. Det berättade han senare om i ”Cancerkliniken”.

1956, när Nikita Chrusjtjov hade inlett sin uppgörelse med Stalins brott, upphörde Solzjenitsyns eviga förvisning. Han fick återvända till Ryssland, men inte till Moskva. I stället bosatte han sig i Rjazan, en gammal rysk stad knappt tjugo mil sydost om Moskva. Även där arbetade han som lärare, samtidigt som han skrev.

Han kunde debutera 1962 med kortromanen ”En dag i Ivan Denisovitjs liv”. Den publicerades först i tidskriften Novyj Mir, som ett led i Chrusjtjovs kulturella ”töväder” de här åren. Chefredaktören för Novyj Mir, Alexander Tvardovskij, har berättat att han först började läsa Solzjenitsyns manus i sängen. Men efter ett tag kände han att han måste stiga upp. ”Jag satte på mig min bästa kostym, en vit skjorta och mina finskor. Så satt jag där vid mitt skrivbord och läste en ny klassiker”.

Solzjenitsyn blev snabbt en litterär sensation och valdes in i det sovjetiska författarförbundet. Men hans tid som godkänd författare varade inte länge. När Chrusjtjov hade störtats av Brezjnev 1964, var det stopp för sanningar om det mörka förflutna i sovjetisk historia. Solzjenitsyns följande böcker förbjöds av censuren och gavs enbart ut i väst, utsmugglade. Samtidigt blev Solzjenitsyn mer och mer kritisk till partiets kulturpolitik och straffades med uteslutning ur författarförbundet. Säkerhetstjänsten KGB jagade och övervakade Solzjenitsyn, för att försvåra hans författarskap.

Solzjenitsyn vågade inte resa till Stockholm för att ta emot sitt Nobelpris 1970. Han var rädd att han inte skulle tillåtas återvända hem. De följande åren levde och arbetade han isolerad men ständigt kritiserad i sitt hemland. Samtidigt växte hans internationella berömmelse. Genom sina böcker och sina uttalanden om censur och ofrihet i Sovjetunionen blev han den mest kände av regimkritikerna. Ensam och förföljd förde han sin kamp mot den mäktiga sovjetstaten.

Under nästan två år, under min tid som utrikeskorrespondent i Moskva för TT, var jag Solzjenitsyns hemliga kurir. Det började med att jag i april 1972 smugglade ut hans Nobelföreläsning, gömd i en transistorradio i min resväska. Och det slutade med att jag vidarebefordrade till Solzjenitsyns representant i väst, en advokat i Zürich, en order om att boken ”Gulagarkipelagen” skulle börja publiceras. Boken, som gavs ut i väst på nyåret 1974, har ibland kallats för ”1900-talets viktigaste bok”, på grund av dokumentationen av det sovjetiska lägersystemet.

Solzjenitsyn greps och landsförvisades i februari 1974, som straff för utgivningen av ”Gulagarkipelagen”. Fram till dess hade vi ett tjugotal hemliga möten ute på stan i Moskva, utan att KGB kom på oss. Via mig kunde Solzjenitsyn överföra texter, brev och filmer till väst. Solzjenitsyn kallade detta för ”den stora nordiska vägen” eftersom jag efter en tid kunde använda den norska ambassadens diplomatpost, med ambassadens vetskap och godkännande. I en dedikation i en memoarbok långt senare skrev Solzjenitsyn: ”till Stig, min oförglömlige och oersättlige vapenbroder i dessa våra strider 1972–1974, med varm kärlek, Alexander Solzjenitsyn”.

När Solzjenitsyn blev utvisad, sa han att han visste att han en gång skulle kunna komma tillbaka till sitt hemland. Det lät nästan skrattretande den gången. Sovjetunionen var ju en av världens två supermakter. Men han blev sannspådd. 1994 kunde Solzjenitsyn återvända. Han bosatte sig med sin familj i den lilla byn Troitse-Lykovo strax utanför Moskva, efter att ha bott i nästan tjugo år i delstaten Vermont i USA.

Solzjenitsyn var alltid tacksam över att jag hade funnits där som en länk till väst under de år då han var som mest förföljd. Han avled i sitt hem i augusti 2008, nästan 90 år gammal. Fram till dess bestod den nära vänskap som utvecklades under min tid som hemlig kurir. Men det var först när vi kunde samtala fritt efter hans utvisning, som jag förstod att vi inte delade politiska uppfattningar.

När Solzjenitsyn med sina böcker bekämpade ofriheten i diktaturens Sovjetunionen, hade jag dragit slutsatsen att han definierade demokrati som jag själv gjorde. Och när Sovjetunionen upplöstes trodde jag att han också hoppades på ett Ryssland med ett politiskt system som påminde om våra representativa demokratier.

Men när jag intervjuade honom i Moskva inför hans 80-årsdag, i december 1998, var han väldigt tydlig med att han tyckte lika illa om Jeltsins försök att införa reformer och demokrati i Ryssland som han hade hatat kommunismens förtryck. ”Du ber mig välja mellan pest och kolera, båda är lika illa” sa han. Kommunismen hade han bekämpat med all sin kraft, men det samhälle han hade upplevt efter hemkomsten, passade Ryssland lika illa.

Solzjenitsyn fruktade den gången att hela Rysslands öde stod på spel. Han såg bara samhällsupplösning och upplevde att nationen kanske inte skulle överleva, utan gå samma öde till mötes som Sovjetunionen.

Men Vladimir Putin fick Ryssland på fötter igen, ansåg Solzjenitsyn. Eftersom Ryssland inte var moget för demokrati efter västligt snitt, var Putins auktoritära styre enda sättet att hejda landets sönderfall. När jag i maj 2008 fick göra en sista intervju med honom i hans hem, bara några månader innan han avled, sa han att samhällsutvecklingen i Ryssland hade varit kaotisk ända sedan 1985, det år då Gorbatjov kom till makten.

”Det var som om en orkan hade dragit fram över landet. Men precis som i naturen inträder sedan en period med mera ordning och större lugn när stormen har bedarrat”, sa Solzjenitsyn.

Ordningen och lugnet tillskrev han alltså Putin. Och Putin utnyttjade också flera gånger Solzjenitsyn i tal där han framhöll Solzjenitsyn som en moralisk förebild för alla ryssar och en glödande rysk patriot som satte landets bästa före allt annat.

När 100-årsdagen av Alexander Solzjenitsyns födelse uppmärksammades i Moskva i december förra året fanns Vladimir Putin på plats för att hylla Solzjenitsyn och ”hans visdom, klokhet och djupa förståelse för vår historia”.

Putin invigde också en staty av Solzjenitsyn i början av Solzjenitsyngatan och fullbordade därmed den märkliga rehabiliteringen av författaren och Nobelpristagaren som när jag lärde känna honom, var utstött ur samhället och förföljd. Men rehabiliteringen av Solzjenitsyn faller väl in i mönstret av Rysslands utveckling under Putin, bort från oss i väst och tillbaka till en tradition av inåtblickande, konservativt och auktoritärt styre.

 

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Ystads Allehanda och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.