Tove Folkesson: Tove Folkesson: ”Det finns två språk”
Det finns två språk. Frågan är, med vilket man når djupast.
Det skyddslösa verklighetens, som beskriver i sin nakna fulhet, eller det högtflygande språket, uppsvirrat i klocktorn där det ringer till varning och lov. Förkunnandet ut över nejden (människornas nejd, den låglänta) från en skyddad plats. Det är ett språk man inte når, ett som aldrig ljuger, för det är rent som vatten. Man ser minsta partikel i det. Om den lyser, skevar – skärvor som får ljuset att brytas. Vatten måste vara rent. Annars är det något annat än vatten. Annars är det stora fula grenar och skrikig sång.
Här saknas innehåll
Jag läste en gång om islossningen.
På älvarna, långt norrut. Det kom döda hästar flytande. Allt vintern tagit kom farande. Och sist: rent vatten.
Isande.
Dit längtar jag längtar jag. Men hästarna viskar till mig i sömnen, att de inte vill dö utan att någon nämnt deras kroppar, naming is a very powerful force in human community. Tecknat ned i någon bok, på språk. Begäret att bli till i någons ögon. Bevittnas, och bli ord. Också den fula. Också det meningslösa.
*
Jag formar en vokal med mina armar. Öppnar kroppen.
Ropar, som en febrig unge.
*
Du finns och du har funnits,
du fanns och du har famnats.
Sov i ro nu,
häst, människa, vinter, eko från klockstapel.
Jag hör. Din röst ska vara vattnets klara och den ska omsluta mig, omsluta, lyfta mot skyn det enkla.
Och allt ska vara kärlek.
*
Kärlek är ingenting annat är uppmärksamhet.
*
En blick utan skärvor.
*
Blicken är vatten. Ord är klockringning.
Då vet man att någon gått iväg. Om det är tisdag.
Klockan ringer inte för den som har födits.
Tonen i världen är blå, och man klär sig i blått. Som till en ung människas begravning — man vill födas. Man tror på den yttersta dagen, men vill fortsätta födas, bli till i världen. Sträcka sig som en vintergata över den. Låta den spränga och värka – det låga språket, lerfolkets, tummarna, den oupphörliga värk som formar människornas värld. Bli ett med det, nudda golv.
Låta ta mark. Bli fri från lidande och låta nästa våg få rulla in. Nästa. Bli en karta på vilken smutsiga fingrar söker stigen.
Finner frö.
Får lisa, lossa is.
Det går att förhandla med den stora nejd som låglänt lutar ned mot kusten, blir hav. Så småningom blir allt hav. Bara stjärnhimlen blinkar, lysande punkter på en yta som rymmer mörker mörker i urtid. Och nu har jag en stjärnbild i den. Någon har namngivit mig, det är det enda som betyder något.
Klockringning. Varning.
Jag höjer min röst, för att stjärnorna ska slockna men inte än.
Till sist blir allt skugga.
Till sist.
En som föder tror inte på den yttersta dagen. Hur löjligt vore om hon gjorde?
*
Jag nickar mot pannan på den som födits genom mig. Som står modell för allt hopp, all undran i världen.
Det stora ordet står skrivet rakt igenom hans kropp.
Jag kan se. Jag kan se.
Men det står skrivet på ett språk som jag inte längre begriper.
Om projektet & veckans författare
Serien Plats för Poesi är en satsning på kultursidan i vinter och vår, från mörker till ljus.
Här kommer poesin att lyftas fram, främst genom nya dikter men också med olika artiklar om poesi, allt från intervjuer till reportage och recensioner av nya böcker.
Fem författare medverkar, och det kommer att bli en nyskriven dikt varje vecka. Dagens dikt är den andra. Totalt kommer serien att innehålla 25 dikter.
Följande författare medverkar: Freke Räihä, Tove Folkesson, Per Wästberg, Segal Mohamed och Tuija Nieminen Kristofersson.
Dagens poet är Tove Folkesson, född 1981 och bosatt på Öland. Debuterade 2001 med ”Tegelkartor”, och fick sitt genombrott med sin trilogi som inleddes med ”Kalmars jägarinnor” (2014). Nyligen utkom hennes senaste bok, ”Hennes ord. Värk I-III”.
