*

Vi kör på motorvägen, nästan ingen trafik, lutande kurvor, viadukter och avtag stängda med bommar

allt är nertonat, nersläckt, infrastrukturens låga puls tills vi är framme vid taggtråden och gränsen

som i en film eller dröm eller scenarierna om två veckor i en epidemisk långsamhet och lamslagning.

*

Ovanför oss glider tranor i den varma termiken, plogen löses upp, några flyger runt runt

tills de tar kursen rakt mot norr

följer djurvärldens normala villkor när människor dras ut ur det vanliga och börjar hamstra allt utom eftertanke.

*

Solen knappt synlig genom diset, den har sin corona som strålar vid förmörkelserna

en krans av eld och upphettad gas i magnetiska processer.

*

Vind över Ivösjön, över Wetlandi. Det ständiga regnet, åarnas flöden

bäddar för smitta, gångna tiders öden, minnen av frossa. Vem lade sin hand i

handen på en sjuk utan handskar, tog i hans kropp och såg ett samband mellan döden

och träsket? Kunskap om gamla missöden är kanske till hjälp. Nu fyller vi sand i

säckar, skaffar pumpar och bygger vallar, övar, uppdaterar vår beredskapsplan

vi skyddar samhällsfunktioner, hela stan i Vattenriket där vågorna svallar.

Men jungfruns lilja slår ut även i vår, bebådelsedagens tecken år för år.

*

I målningen en gloria runt hennes huvud, en tunn tråd av guld, som en corona,

hon håller sina händer tryckta mot varandra framför sig. I bakgrunden det medeltida Lombardiet

efter pestepidemierna, efter striderna, hon är långt borta från katedralernas glans,

de rika har hon skickat tomhänta bort, de fattiga samlar hon under sin mantel.

*

Nu i detta landskap en annan corona, med protein, syra och slem, sprider sig i världen

lyser förstorad, gigantisk som bakgrundsbild i varje nyhetssändning.

I samma land och andra länder norr om ekvatorn blir solen starkare, klarare, kommer närmare

sänker sig, färgar himlen bakom de kala trädstammarna, städernas silhuetter av höghus, torn och broar

stiger upp ur nattens mörka ficka, bär som livgiverska obesegrad sin coronakrona strålande vänd mot oss.