I de rovgiriga fåglarnas tid

Få länder har klämts så illa mellan totalitära regimer som Estland. 1939 invaderades det av Sovjetunionen. Två år senare, när Hitler anföll Sovjet, förvandlades det till en del av nazisternas Rikskommissariat Ostland. År 1944 drog krigsfronten över landet på nytt och det blev nu en del av Sovjetunionen. (I glappet däremellan hade Estland fem dagar av självständighet.)

Godståg, fartyg och lastbilar gick dessa år tätt med laster av tillfångatagna, flyende, dödsdömda och tvångsförflyttade. Estland förlorade en fjärdedel av sin befolkning, som delvis ersattes av ditkommenderade ryssar.

Den finska författaren Sofi Oksanen – född 1977, med estnisk far och finsk mor – har tagit sig an detta stoff på ett sätt som fått kritiker och läsare att häpna. Det har sagts att Oksanen på egen hand återuppfunnit den finska romanen och är den nordiska litteraturens hopp. Det är överdrifter, men säger något om hennes bedrift. Hennes fjärde roman kommer nu på svenska i översättning av Janina Orlov: en lång, invecklad och gastkramande historisk thriller som korsklipper olika tidsplan och lotsar läsaren genom ockupationens och människoutrotningen vardag, där ingen kan skilja vän från fiende och falluckan öppnas när som helst.

Romanen heter ”När duvorna försvann”. Som allt annat i Oksanens berättelse har duvorna dubbel innebörd. Å ena sidan försvinner duvorna rent bokstavligen därför att de tyska officerarna älskar att kalasa på dem, gärna med en kyld flaska Riesling till. Å andra sidan är duvorna förstås symboliska. De som kämpar för fred, godhet, sanning och rättvisa försvinner undan för undan i fängelser, läger, massgravar och sinnessjukhus. I den katastrofens ekologi som Oksanen återskapar överlever endast rovgiriga fåglar.

I romanens centrum står en sådan mänsklig gam. Bland esterna heter han Edgar, hos nazisterna Eggert Fürst, under Sovjetunionen kamrat Parts. Under tyskarna gör han karriär på att ange folk som kommunister och judar. Under Sovjetväldet klättrar han lika snabbt på att fabricera bevis som pekar ut dissidenter som nazikollaboratörer, samtidigt som han skickligt döljer sin egen bakgrund som den värste nazi-slickaren av alla.

Vid Edgars sida finns i romanens början hans halvbror Roland och hans hustru Judith. Roland är Edgars motsats. Han tillhör ”skogsbröderna” och hjälper folk att fly till Sverige. Han tar ställning för oberoendet och kämpar mot ockupationsmakten och överheten oavsett vilken flagga den har.

Judith är romanens sammanbindande gestalt. Genom henne får vi veta att Edgar är homosexuell eller i vart fall impotent med kvinnor, något som förvandlar deras äktenskap till en mardröm men som också – och det är kanske den minst trovärdiga delen av Oksanens porträtt – antyds som en orsak till hans dubbelspel och hävdelsebegär. Under Edgars frånvaro ingår Judith ett lidelsefullt förhållande med en ledande nazist. Kärleken dem emellan skildras som en stilla utopi mitt i krigets vidrigheter. Att Judith älskar en nazist hindrar inte att hon samtidigt bistår Rolands motståndsrörelse och rent av blir gravid och får barn med honom.

Judith är så sett en inkarnation av Estlands läge, klämd mellan imperiernas pansar. Om hon förkroppsligar en kluvenhet som bottnar i hennes vilja att vara äkta och rädda sin mänsklighet och sina närmaste, så bottnar Edgars dubbelspel ur den råa viljan till makt. Romanens tragiska ironi är att de är gifta med varandra. Äktenskapet är en tryckkammare som i sin tur fångar den estniska erfarenheten.

Edgar, Roland, Judith – tre sidor av Estland, och till dessa den fjärde, som representeras av alla som försvann. Men det är Edgars version som segrar, till den grad att han får kommunistpartiets uppdrag att skriva den ”officiella” historien om åren 1941–1944. Han förvanskar skeendet så att han själv framstår som motståndsman, medan de egentliga motståndskämparna målas ut som kollaboratörer och folkmördare, värst av dem alla hans styvbror Roland.

Så smiter lögnen in på sanningens plats, fegheten stöps om till hjältemod och gamen förvandlar sig till duva. Oksanens historiska roman är en studie i angivarens och förrädarens psykologi. Det är också en kartläggning av de omständigheter där sådana män frodas och skaffar sig makt att rent av förändra det förgångna.

Och denna historia ekar in i vår nutid. Oksanen ställer en fråga till oss som i dagens Europa återigen möter fascismens realitet. Syns något av samma feghet, stumhet och lögner hos politiker och opinionsbildare av i dag, som aktivt uppmuntrar eller passivt ser på när miliser och säkerhetstrupper jagar minoriteter och migranter i Grekland likaväl som i Lettland, medan svensk polis inspekterar folk med utländskt utseende?