Låt Simrishamn växa i stället för att protestera
Visst har de rätt till en del. Det finns hus både ute i byarna och i Simrishamn som aldrig borde uppförts.
I Brantevik finns till exempel den så kallade Äppellunden, som med sin medelhavsinspirerade arkitektur markant avviker från de gamla fiskar- och skepparhusen på lejet.
Inne i stan ligger kulturhuset Valfisken mitt emellan Skansgatans och Stenbocksgatans gamla hus- en del från tidigt 1800-tal. Kontrasten mellan det mäktiga nybygget och de äldre husen är gigantisk. Trots goda intensioner blev det fel.
En annan malplacerad byggnad i innerstans gamla kvarter är det så kallade Domushuset mellan kyrkan, Havreborg och det numera nedbrunna hus, som var stans äldsta bostadshus. Jag kan dock inte erinra mig några protester, när dessa byggnader uppfördes.
De hus som planeras på Skansen hamnar långt från innerstan. Närmaste grannar är flerbostadshusen på Bruket, som byggdes på 1960-talet, då bostadsbristen var lika stor som idag. De uppfördes i den stil, som var gängse, då tre våningar var det högsta tillåtna. Det var funktion och inte estetik som styrde.
Idag bygger man på höjden för att utnyttja tomtmarken maximalt och spara jordbruksmark, som behövs för vår försörjning. Visst, åtta våningar är mycket, men läget gör att ingen behöver uppleva att grannar kan se in på den egna tomten – ett argument som ständigt återkommer vid överklagande av bygglov. Inte heller skymmer höghuset utsikten för någon, även det ett argument som återkommer i sådana sammanhang.
Protesterna mot att mark ska användas till parkeringsplatser är inte värt att kommentera. Att bo i Simrishamn med omnejd utan tillgång till bil är en omöjlighet.
Låt oss acceptera att en ort – även Simrishamn – växer och sluta protestera mot att vi, som inte har möjlighet att bo i de gamla kulturkvarteren, får tillgång till vackra och ändamålsenliga bostäder.
Vi trivs också med småstadens lugna puls.
Inger Håkansson
