Mimmie Björnsdotter Grönkvist: Mimmie Björnsdotter Grönkvist: Socialdemokratisk nostalgi hjälper inte vården
Modern medicinteknik gör diabetes lättare att leva med. En insulinpump kan underlätta vardagen avsevärt, och göra att diabetikern slipper ständiga sprutstick.
Men långt ifrån alla som vill får tillgång till en pump. Det är dyrare än konventionell behandling, och för att kostnaderna inte ska dra iväg säger vården ofta stopp. I en text i nätmagasinet Smedjan (12/11) argumenterar Karin Pihl, ledarskribent i Göteborgs-Posten, för att tillåta egenfinansiering i diabetesvården. Patienter borde få betala för en insulinpump ur egen ficka, om de nekas av vården.
Ett offentligt system behöver prioritera, men att neka patienten dubbelt genom att även stänga dörren till egenfinansiering är moraliskt tvivelaktigt. Att leva med en omständlig självbehandling leder till en sänkt livskvalitet, som inte får plats i vårdens ransoneringskalkyler. Det är helt enkelt inte nog för att motivera en dyrare behandling. Fick patienten själv makten skulle prioriteringen nog se annorlunda ut.
Rapporten "Egenfinansiering i vården", släppt av tankesmedjan Timbro i augusti, ger fler exempel. Föräldrar som velat betala för att deras döva barn ska få cochleaimplantat i båda öronen istället för bara ett, patienter som vid en starroperation varit redo att betala för en multifokal lins. Allt detta är i praktiken förbjudet, sedan det dömts ut av Statens medicinsk-etiska råd.
Jämlikheten är den rävsax som egenfinansieringen fastnat i. Det inte alla kan få ska ingen få i svensk sjukvård. En jämlikhet som inte innebär att alla ska ha det lika bra, utan lika dåligt.
Diskussionen hakar i den större frågan om privata sjukförsäkringar, som var föremål för en statlig utredning som under hösten landade på regeringens bord. "Det kommer att bli politisk strid" sa socialminister Lena Hallengren (S) i samband med att hon mottog utredningen (DN 8/10). I frågan har Socialdemokraterna hittat en klassisk höger/vänster-konflikt, hur symbolisk den än må vara. Av Sveriges totala vårdkonsumtion är det nämligen under en procent som är privat finansierad, med såväl egenfinansiering som försäkringar inräknat.
Privata försäkringar blir visserligen vanligare, men det bör snarare ses som ett symtom på det offentligas svek. Tiotusentals människor väntar åratal i vårdköer, som nu dessutom förvärrats av vårdskulden som byggts upp under pandemin. Vill man förbättra förtroendet för den offentliga vården är det där man borde börja, men S tycks nöjda med att basunera ut parollen att "ingen ska kunna köpa sig före i kön". Det är olyckligt.
Olyckligt är också att försäkringssystem i den svenska debatten kommit att associeras med USA, när det finns många bättre exempel. Som Nederländerna, som har ett väl fungerande och tillgängligt vårdsystem byggt på obligatoriska privata försäkringar. Det är från sådana mer välfungerande system inspiration för vårdreform hämtas, inte från socialdemokratiska nostalgidrömmar.
