Att resa i förväg

I morgon åker jag till Spanien, var annars? I vanlig ordning hänger jag upp mig på ord och finner att jag sällan, eller aldrig använder ordet semester. Jag säger hellre att jag ska vara ledig och resa iväg.

Jag vet inte riktigt varför men för mig är ordet semester lite negativt, vi tar semester från våra jobb. Som om jobbet är något man blir befriad från, något som är negativt som man slipper när man tar semester.

Säger man att man ska resa då reser man till något och inte ifrån något. Det låter bättre i mina öron. Och eftersom jag älskar mitt jobb så tar jag inte semester utan reser till Spanien ett tag, helt enkelt. Lite flummigt men så känner jag.

Och när jag ska till att resa då är dagarna innan avresan nästan lika bra som själva resan. Sakta men säkert byggs det upp en skön spänning i kropp och själ och alla göromålen inför resan är bara positiva, till och med att diska och tvätta, särskilt att tvätta. Det är en underbar känsla att ha en hög rena kläder, särskilt anpassade till resan, att packa ner i den stora väskan.

Förr i tiden stod jag ofta på natten innan resan och strök alla mina kläder. Det gör jag inte längre eftersom jag upptäckt att det inte kostar särskilt mycket att få kläderna strukna på hotellet. Hur man än packar så blir ju kläderna ändå skrynkliga. Och ska vi snacka om lyxig känsla så är det att få upp alla nystrukna skjortor till hotellrummet och hänga in dem i garderoben.

Och där har vi också en annan sak som förändrats. Förr i tiden, när jag reste lite mer bohemiskt, packade jag aldrig upp på rummet, jag lät allt vara kvar i väskan. Numera är uppackningen en ritual som hjälper mig att få fotfäste i den nya tillvaron på hotellet, jag ”boar” in mig helt enkelt.

Numera gör jag också upp en budget för resan och skriver listor över sådant som jag måste göra och komma ihåg. Kanske inte för att jag behöver det utan för nöjet att på så sätt påbörja resan redan några dagar innan. Och för att känna tillfredställelse över den generösa budgeten som i mina tankar omsätts till goda middagar, sköna, lata dagar på uteserveringen med en anteckningsbok och den positiva känslan av att inte behöva fundera över om jag har råd eller inte när jag hittar de där skorna som jag fortfarande jagar åt min dotter. Efter som jag nu återvänder till Sevilla fortsätter spaningen efter röda, högklackade skor, storlek 35.

Jag reser inte längre utan att ha en rejält tilltagen kassa. Hellre då att leva på falukorv och potatismos några veckor och spara pengar än att behöva vända på slantarna i Spanien.

Det finns allt för många trista resminnen i ungdomens dagar då jag egentligen aldrig hade råd att resa men gjorde det ändå med diverse komplikationer som omfattande bankbyråkrati för att få nerskickat lite pengar från min moder.

Nu är det jag som skickar pengar till nära och kära unga resenärer...