Dahlström funderar och flanerar/Fredag

Jag undrar var allt tar vägen som försvinner? Och hur och varför vissa saker bara försvinner? Finns det en annan dimension, en annan värld, där allt vi blir av med samlas för att sedan dyka upp om så där några hundra år. Ungefär som i filmen Apornas planet (den första) där grabbarna återvänder från hundratals år i rymden och finner att jorden blivit något helt annat. Nere i en grotta hittar de till slut massor av prylar från vår tid, bland annat en docka som fortfarande kan säga mamma. Sedan jul är jag av med en mycket kär liten kniv (en blå, schweizisk armékniv, ni vet) som bara försvunnit. Den har varit med mig i över 20 år och aldrig försvunnit tidigare. Jag har letat och letat men den är borta. Jag har gjort en stor sak av det och gnäller då och då över min svåra förlust. Men en kär vän till mig tar det med ro. Hon menar att den inte alls försvunnit, den bara gömmer sig bland allt bråte i min lägenhet. "Ta och städa ordentligt så ska du se att du hittar både det ena och det andra", säger hon syrligt. Jag tror inte att det är så enkelt. Jag är ingen särskilt utpräglad prylmänniska men vissa saker är jag rädd om och vill ha med mig i livet. När de då försvinner glömmer jag det aldrig och fortsätter att leta och leta och leta. För 15 år sedan köpte jag ett trevligt, franskt fickur av en zigenare nere i Camargue. Inget märkligt ur alls men vackert och det fungerade perfekt. Plötsligt en dag var det bara borta. Jag letar fortfarande efter det. Det kan också bli väldigt fel med försvunna saker. När jag gjorde lumpen i Flottan hade vi en i besättningen som tyvärr åkt fast för flera stölder. En dag försvann ett armbandsur från en kamrat. Genast riktades misstankarna mot den tidigare ertappade tjuven. Det blev ståndrätt och den stackars misstänkte hotades med både det ena och det andra. Men han nekade ihärdigt. Han blev utfrusen och fick byta tjänst och fartyg. Några månader senare hittades klockan. Den hade på något vis kilats fast längst inne i klädskåpet i springan mellan en hylla och bakväggen. Den anklagade var alltså oskyldig. Den erfarenheten bär jag ständigt med mig - många gånger är inte saker och ting som de kan verka. Vi ska vara försiktiga med att fälla hårda domar över folk. Men var befinner sig min blå kniv just i detta ögonblick? Klart vi hörs! Kåssör, Robert Dahlström" BORDER="0"Kåssör, Robert Dahlström Robert Dahlström, 0411-645 53 robert.dahlstrom@allehandasyd.se