Dahlström funderar och flanerar/Måndag

När jag kom till tidningen i går förmiddags vid halv elva-snåret hade väl de flesta, något så när vältränade, skidåkarna i Vasaloppet gått i mål. Under dessa förmiddagstimmar lär skidåkarna ha tappat över tusen kilo i vikt tillsammans. Denna viktiga information fick jag i ett mail som låg och väntade på mig. Just Vasaloppet hade också varit uppe till diskussion vid frukostbordet i mitt extrakök. Vi pratade om mäns oerhörda drift att prestera och varför. De riktigt hängivna kör en "Klassiker" vilket innebär, tror jag, rätta mig om jag har fel, att man under samma år ska åka Vasaloppet, simma Vansbrosimningen, cykla Vättern runt och springa Lidingöloppet. Jag menar att det är ett utslag av vansinne. Varför utsätta sig för detta? Män som genomfört "Klassikern" är väldigt stolta, har gärna diplom och plaketter på väggen och pratar förstås om "kraftprov". Och berättar gärna om benhinneinflammationer, ledbandskador, enorma fotproblem och andra bieffekter av detta fruktansvärda och onaturliga slitage på kroppen. Jag kan förstå den goda känslan av att idrotta, välbefinnandet efter ett tufft träningspass och den lätta känslan i kroppen när man är vältränad och bättre orkar med att se vardagen i ögonen. Det känner jag väl. Och det är något man gör för att må bra och man gör det i den utsträckning som känns bra. Men denna hysteriska prestationsdrift. Jag har varit vittne till en del sådana där löptävlingar, bland annat i Göteborg under Varvsloppet (heter det väl), och jag förundras. Vilket självplågeri. De stackars löparna släpar sig fram, några bryter samman och ligger på gatan och vrider sig i smärtor, andra kämpar meter för meter med förvridna anletsdrag - ingen (utom några elitlöpare) verkar ha kul eller tycker det är skönt. Nej, det är en akt av självplågeri, ett lidande och en smärta - men en prestation. Varför? Riktigt patetiskt blir det när mannen i den övre medelåldern krälar i mål timmar efter de andra och lyfter huvudet från asfalten och stammar fram; "Jag tog mig i alla fall i mål..." Mailet jag fick i går förmiddags om Vasaloppet tog upp den intressanta frågan var alla tappade kilon egentligen tar vägen. Ingår de i ett slags kretslopp där ett tappat kilo hamnar på någon annans kropp? Eller kan kilon bara försvinna i intet? Ett filosofiskt spörsmål så viktigt som något annat. Åtminstone i överförd betydelse. Nu ska jag ta en sund och lagom rask promenad! Som vanligt? Robert Dahlström, 0411-645 53 robert.dahlstrom@allehandasyd.se