Dahlström funderar och flanerar/Tisdag

Nej, jag vill absolut inte ha någon, eller några kattungar! Men jag saknar mina katter väldigt mycket. Och drömmer ofta om dem. Och har dåligt samvete för att jag gav dem p-piller och därmed förkortade deras liv avsevärt och lät dem lida innan jag förstod att det var kört. Förbjud p-piller för djur! Men bortsett från det så hade jag många oerhört goda år med mina två katter. De hette Bison och Ugglan av den enkla anledningen att den ena såg ut som en bisonoxe och den andra som en uggla - med lite fantasi. Jag glömmer aldrig dagen då de kom i en papplåda från Östergötland, små och ängsliga. Det var just de två som blivit över och som stod inför döden om inte... Först ville vi bara ha en men då ombads vi välja vilken som skulle få leva och vilken som skull dö - båda var med i lådan, förstås. Den första kvällen somnade de tidigt i en filt hos oss i soffan, utmattade av den långa resan. Men redan nästa morgon inledde de sitt nya liv med att utforska lägenheten, riva ner vad som gick att riva ner och kissa i mina nya träningsskor. Ganska snart utvecklades deras personligheter - Ugglan var den modiga och dumdristiga medan Bison var försiktig och avvaktande. Alltså var det alltid Ugglan som försökte hoppa upp på den översta bokhyllan men hamnade i en hög med böcker på golvet. Har ni lagt märke till hur katter gör när de misslyckas med något? De vänder ryggen till, sätter sig lugnt ner och börjar tvätta sig. Som om ingenting har hänt. Det blev mycket tvättande för Ugglan den första tiden. Redan från början vande vi dem vid att sova i sängen - vad ska man annars ha djur till? Snacka om mysighetsfaktor när hela gänget låg där och snusade under duntäcket. Senare, när Bison gått till de sälla jaktmarkerna och jag var själv då mös vi mycket i sängen, Ugglan och jag. På den tiden gick jag hem varje lunch och sov till och med middag. Det visste Ugglan och varje lunch kom hon och borrade in sig i min armhåla och så låg vi där och snarkade någon timme eller så... Men nu kan jag inte ha någon katt hur gärna jag än vill. Jag är hemma för sällan och far och flyger för mycket. Man måste ta sina husdjur på allvar och det skulle jag inte göra om jag skaffade katt. Men varje gång jag ser katter på tv eller möter dem hemma hos någon blir jag mjuk i hjärtat. Och Bison och Ugglan lever förstås alltid inom mig. Som vanligt? Robert Dahlström, 0411-55 78 53 robert.dahlstrom@allehandasyd.se