Dahlström funderar och flanerar/Tisdag

Mitt hem är en fågelholk. Åtminstone vid den här årstiden. Eller rättare sagt, en del fåglar tror att mitt hem också är deras. Ett år hade jag en ringduva som började bygga bo på strykbrädan som stod precis invid det öppna fönstret. Jag var borta några dagar och då passade duvan på. I går morse hände det igen fast nu med en betydligt mindre fågel, en talgoxe. Jag låg i sängen och hörde vingfladdret och små pip och visste direkt vad det var frågan om. Jag rusade genast upp för i sådana här affärer är det alltid bråttom. Men samtidigt måste man vara väldigt försiktig så inte den lilla stackaren stryker med. För när talgoxen ser mig blir den förstås väldigt rädd och försöker fly mot ljuset och eftersom den inte vet vad en glasruta är för något är risken stor att den kraschar mot rutan. Men å andra sidan vill jag ha mesen mot fönstret så att jag kan driva den mot öppningen och friheten. Som ni förstår är det hela en känslig uppgift. I går gick det hur lätt som helst. Talgoxen satt väldigt dekorativt högst upp på en av mina bokhyllor och blev inte alls så rädd som jag fruktat utan satt kvar och tittade på mig med sina pepparkornsögon. Sedan flög den rakt ut genom det halvöppna fönstret. Det verkade nästan som att den varit där inne tidigare. Lite illavarslande. För jag vill gärna ha mina fönster öppna hela dagarna nu när det är soligt och friskt och vad som då händer när jag inte är hemma vet jag ju inte. Tänk om talgoxen bestämmer sig för att flytta in och bygger bo bland mina böcker och lägger ägg utan att jag märker det? Vad ska jag då ta mig till? Bli husvärd för en hel flock små talgoxungar? Förr om åren, särskilt när jag bodde i hus med trädgård, hände det ofta att det kom in både talgoxar och blåmesar. Då brukade det bli betydligt mer dramatiskt eftersom jag hade två stycken katter som gärna kalasade på en liten fågelstek. Någon enstaka gång lyckades jag hinna före katterna med för det mesta var mesarnas öde beseglat i samma stund som de kom innanför fönstret. Och hade någon av mina honkatter lyckats fånga fågeln var det omöjligt att få henne att släppa. Då försvann hon in under sängen och avslutade där sin måltid, hotfullt väsande mot sin syster som avundsjukt låg på lur en bit bort. Allt jag kunde göra var att sopa ihop fjädrarna efteråt... Som vanligt, eller hur? Robert Dahlström, 0411-645 53 robert.dahlstrom@allehandasyd.se