En blå dörr på min vägg
På ena väggen i mitt sovrum hänger en tavla. Den hänger så att ljuset från fönstret lyser över den och jag kan ligga i sängen och titta på den. Den är mild och fin, utsökt målad och föreställer en dörr. En blå dörr. Men samtidigt så mycket mer.
Jag känner den dörren väl. Jag har gått ut och in genom den otaliga gånger, jag har smällt i den när jag varit förbannad och jag har smugit upp den någon gång för att inte störa i sen timmen, och jag har slagit upp den i glädje under höga rop med händerna fulla av matkassar och blombuketter. Jag har stängt den bakom mig en sista gång men det är länge sedan nu.
Målningen är gjord av kvinnan som bodde i huset. Jag fick den av henne när jag fyllde år och jag är helt övertygad om att även hon både insåg och inser än att det är mer än bara en målning av en dörr.
När jag ligger i sängen och tittar på målningen är det som att starta en film. Jag ser hela huset, jag minns varenda liten detalj " den låga diskbänken, den smala bokhyllan och de konstiga leksaksfladdermössen i gummi.
Jag ser trädgården, hör grannarna på helgkvällarna i bersåerna, hör koltrasten som kom åter år efter år och sjöng för våren och livet så det värkte i vintertrötta och bleka hjärtan.
Men det är förstås människorna bakom dörren som jag minns bäst. De var av lite olika storlekar " ja, det är de förstås fortfarande " men ändå samma. En familj. Jag var en gäst, en besökare och hade inget emot den rollen. På sitt eget vis var det en märklig men ändå lycklig tid med väldigt mycket i grytorna att röra runt med. Och det gjorde vi.
Jag tror dessutom att det var en avgörande tid, åtminstone för mig och mitt liv. Det finns ju förstås sådana perioder i alla människors liv och det underliga är att vi aldrig inser det när vi är mitt i utan först efteråt. När man till exempel ligger i en säng och tittar på en bild av en dörr.
Nu bor det andra människor där. Jag har snokat runt huset och trädgården och försökt känna något men där finns inte längre någon för mig. Jag har klappat jorden där katten ligger begravd men hans själ är ju inte där utan i våra hjärtan. Det enda jag egentligen känner är hur smått allting är. Var det så också förr eller har det hänt något oförklarligt? Krymper hus när man överger dem?
Men i tavlan på min sovrumsvägg är allt precis som det en gång var....
Äntligen måndag!
Robert Dahlström, 0411-55 78 53
robert.dahlstrom allehandasyd.se
