En gammal jätte faller till marken
Ett av Ystads högsta och mest omfångsrika träd ska fällas. Det är sjukt och en fara för omgivningen. Jag anade det redan förra året då, inför mina ögon, en jättelik gren bröts av med ett hemskt rytande och föll till marken med ett mäktigt dån.
Trädet står på parkeringen bakom Hantverkshemmet på Lilla Norregatan och jag ser det hela tiden från min arbetsplats. Jag har följt det året runt i över tio år och det är lika vackert oavsett årstid. På sommaren är det en jättelik grön boll som rör sig förföriskt i vinden, på vintern knotiga händer som sträcker sig upp mot skyn och vackrast är det på våren när tusentals nya blad tittar fram och så förstås på hösten när hela trädet blir ett fyrverkeri. Fast i år lär inte det fyrverkeriet få ljuda till sista tonen, redan om någon dag börjar motorsågarna vråla.
Det är inget att säga om det. Trädet är sjukt, det är förstås gammalt och jag tycker mig se hur allt fler av de tyngsta grenarna sakta viker ner sig mot marken, vilket ögonblick som helst kan nästa gren gå av och då är det inte så kul om damen med hunden eller någon annan befinner sig inunder.
Den kända ystadskonstnären Kerstin Stenman bodde här i närheten under många år. Hon har gjort ett antal bilder som föreställer just ett naket träd om vintern. Jag har sett en hel del av de bilderna och alltid fått för mig att det är just det här dömda trädet som varit motivet.
Jag ska förstås följa trädets sista timmar noga, bara att se hur trädfällarna ska få ner det ska bli intressant, man måste väl börja uppifrån kan tänka – men trädet är stort, nästan lika högt som Mariakyrkan och med en imponerande omkrets. Man tar nog ner det på en eller två dagar, vi får se.
Ett träd växer inte särskilt fort, det tjocknar sakta och värdigt och lägger en liten gren till ännu en gren varje år – ingen vet säkert hur gammalt detta träd är, men det sägs att det kan ha uppåt 140 år på nacken – eller på stammen ska man kanske säga.
Bara under de åren som jag suttit här och sett trädet genom mitt fönster har omgivningen förändrats. Inget stort men några ombyggnader, lite annan färg, något hus har fått en tillbyggnad, andra träd och buskar har försvunnit. Tanken svindlar när jag tänker på vad trädet har sett under sina grenar. Kanske har August Strindberg också sett det, vad låg det för hus här innan det blev stor parkeringsplats, varför sparades just detta träd och den stora frågan är – vem planterade trädet? Trädet är en poppel men för mig mest "Trädet."
