En magisk vandring i solen

Söndag. Solen värmer men det finns ett sting i blåsten som säger att det är september, klarhet i luften, i doften från havet.

Vi går längs stranden och jag håller min arm om hennes axlar, en stund går vi hand i hand. Inte för att vi älskar varandra, vi bröt upp från den kärleken för många år sedan men vi är så nära vänner att man nog måste kalla det för kärlek ändå, en annan sorts kärlek. Och just i går var vi så nära att vi ville hålla om varandra och röra vid varandra hela tiden.

Jag föste försiktigt bort en hårslinga som fastnat i hennes ena mungipa. En gråspräcklig hårslinga; hon låter sitt hår bli grått. Det är en så ömsint gest att jag känner den när jag gör den, utan avsikt eller tanke. Hon säger ingenting, tittar bara på mig, ser mig i ögonen. Det är ett magiskt ögonblick.

Så frigör hon sig från mig, säger att hon nu ska hitta den största biten bärnsten som finns på denna del av kusten. Hon går längs stranden med huvudet nerböjt, som en hund som fått upp ett bra doftspår. Hon hittar många fina glasbitar men raven är gömd för hennes blickar. Hon plockar några fina stenar, som hon visar mig innan hon stoppar dem i fickan.

Det är inte många solbadare på denna bit av stranden, vi ser ingen som badar, vattnet ser inte inbjudande ut. Men vi passerar ett par som jag känner ytligt; ett ”tjena-tjena-par” på stan. De sitter lite avklädda, vill uppenbarligen fånga upp en del av solen mot huden.

Vi stannar till och mannen konstaterar att det här är nog den sista dagen då man kan känna lite rester av sommaren. Den sista dagen. Jag svarar att man aldrig vet vad som är den sista dagen. De nickar och ler och vi ler tillbaka och går vidare.

En hel del sädesärlor vimsar runt i tången och plockar småkryp. De ser alltid ivriga och alerta ut med sina hastiga rörelser och sitt vippande på stjärten. Jag berättar för kvinnan att de nu försöker få i sig så mycket näring som möjligt innan de börjar hoppa från land till land, över haven mot målet, övervintring i Afrika.

När man vet det blir det sorgligt. Alla dessa ungfåglar som ger sig iväg utan erfarenhet, inte många av dem kommer att klara färden men tillräckligt många för att vi till våren återigen kan möta dem på stranden. Då är det en helt annan känsla.

Vi går sakta, alls inte målmedvetet för vi vet att just denna promenad är själva målet. Det är vår sista stund tillsammans inför en tid av frånvaro från varandra som vi inte vet hur lång den blir. Vi kurar ihop oss ännu mer; tillsammans.

Närhet är en underbar känsla som inte behöver några ord, jag känner mig uppfylld och har en söt smak i munnen, som om jag nyss ätit en bit marsipan.

”Gud vet om jag inte älskar dig fortfarande”, säger jag och känner mig lite dum när orden lämnar munnen. ”Det är klart du gör, och jag har alltid älskat dig på mitt vis”, svarar hon och ler med sina ögon och sin breda, vackra mun.