Ett konstnärligt mästerverk

Teater

Doktor Glas

Av:Hjalmar Söderberg

Bearbetning:Allan Edwall

Regi:Krister Henriksson & Peder Bjurman

Scenografi:Peder Bjurman

Ljusdesign:Linus Fellbom

På scen:Krister Henriksson

Produktion:Riksteatern

Ystads teater 10 & 11 januari

Nu vet jag vad Krister Henriksson har gjort för att behålla sin scenkonstnärliga känslighet under de år då han tvingades slita med lätt imbecilla repliker och en torftig handling i den långa raden av Wallanderfilmer. Han har suttit på sin kammare i Ystad och jobbat med sin uppsättning av Doktor Glas.

Jag har sällan sett en så genomarbetad och så konsekvent genomförd monolog som Krister Henrikssons Doktor Glas. Enastående, helt enkelt. Och Krister Henriksson visar med full kraft att han är en av landets absolut största karaktärskådespelare ljusår bortom Wallanderfilmerna.

Doktor Glas är historien om läkaren som grips av prästfrun Helgas öde. Hon känner bara äckel inför sin man, prästen Gregorius, som lägrar henne trots att hon inte vill med motiveringen att det är hans äktenskapliga rättighet och rent av plikt. Gud kräver att de har sex och försöker få barn.

Doktor Glas blir förälskad i Helga Gregorius, drömmer om henne under febriga nätter och söker efter en möjlighet att hjälpa henne och befria henne från prästen Gregorius. Till sist ser han bara en utväg och det är att ta livet av prästen, vilket han också gör.

Jag slås av likheterna mellan Doktor Glas och Emile Zolas roman Thérèse Raquin. Den gemensamma frågan är om det i någon situation är rätt att döda en annan människa. Kärleken styr Thérèse Raquin och den styr också Doktor Glas. Det naturalistiska greppet är också gemensamt. Men skillnaden är att då Thérèse och Laurent går under i hemska kval efter mordet så går Doktor Glas vidare utan att förefalla lida särskilt mycket av sitt dåd.

Möjligen har Hjalmar Söderberg läst Zola (Thérèse Raquin kom ut 1867 och Doktor Glas 1905) och valt att ompröva hans slutsats. Där Zola svarar nej på frågan om rätten att döda svarar Hjalmar Söderberg och Doktor Glas ja.

Det finns ingenting som jag kan finna anledning att vara kritisk mot i Krister Henrikssons Doktor Glas. Han står på scen oavbrutet i 80 minuter. Trollbinder och fängslar med ett behärskat men ändå hårtslående sceniskt uttryck. Hans plastik är stel och knyckig, han gör Doktor Glas till en djupt olycklig människa, till en tragisk figur vars fysiska uttryck är präglat av tvivel och avsaknad av självförtroende. Han tar ett steg fram och två steg tillbaka mest hela tiden. Sarkasmerna och ironin dryper ur Doktor Glas mun men de är egentligen inget att skratta åt – det är en marterad själs sätt att hantera upplevelsen av en allt mer plågsam och orättvis omvärld. Krister Henriksson är Doktor Glas under 80 minuter.

Förutom Henrikssons enastående rolltolkning är scenografin och i synnerhet ljussättningen formidabel. Ljuset är designat av Linus Fellbom (som för övrigt regisserade och skapade ljuset till Rikard III med Rikard Wolff som vi kunde se på Ystads teater innan jul) och ljusets och färgsättningens följsamhet mot texten och Doktor Glas sinnestämning är av absolut högsta klass. En skön visuell upplevelse som genom sin kontrastverkan lyfte fram Krister Henriksson och texten.

Krister Henriksson fick självklart, välförtjänta stående ovationer av den fulltaliga publiken.

Robert Dahlström