Annons
Nyheter

Fatima Mernissi

Shahrazad reser västerut
Nyheter • Publicerad 28 augusti 2002

Varför ler alltid den västerländske mannen när han hör ordet harem? Det undrar Fatima Mernissi, marockansk feminist och professor i sociologi, i sin nya bok "Shahrazad reser västerut". Vad är det som är så lustigt med harem, frågar hon? Muslimska harem har ingenting gemensamt med den bild som västerländska konstnärer har gett oss -orgiastiska fester där mannen kan få sexuell tillfredsställelse utan motstånd. I muslimska harem räknar männen med att deras förslavade kvinnor ska kämpa emot av alla krafter, medan Ingres, Matisse, Delacroix och Picasso reducerar kvinnorna till odalisker. Ingres kända målning Badande kvinna. Motivet ska föreställa en haremsdam." BORDER="0"Ingres kända målning Badande kvinna. Motivet ska föreställa en haremsdam. Under marknadsföringsresan för boken möter hon dessa journalister som gör henne osäker med sina leenden och hon inser att det beror på att hon ingenting vet om "västerlänningarnas fantasier". Speciellt en journalist, Jacques från Frankrike, blir den som lotsar henne in i mannens fantasi och som visar upp sitt eget harem, de många målningarna av odalisker på museerna. Fatima Mernissi upprörs över den förljugna bilden av haremskvinnan och upprörs ännu mer när hon läst på om Ingres. Lyckligt gift ger han sig i kast med La Grande Odalisque, drömmen om kvinnan som naken och sårbar, och Mernissi frågar varför hans hustru inte sliter penslarna ur handen på honom. Maken Kemal säger att också de västerländska männen skulle ha byggt harem om de hade sett kvinnorna som en kraft omöjlig att kontrollera. "Är det möjligt att västerlänningarna i sina fantasier föreställer sig kvinnor utan vingar?" Den muslimske mannen, menar Mernissi, vill att kvinnan ska ge honom intellektuellt motstånd. Men av detta drar hon ingen annan slutsats än att den västerländske mannen (som lockas av haremet) inte vill ha det. Kanske är det inte konstigare än att muslimska män stänger in sina kvinnor i verkligheten och fantiserar om att de ska få vingar, dvs bli mer självständiga, medan västerländska kvinnor, som rör sig fritt, av mannen görs om i fantasin till en viljelös odalisk? Ingen av de konstnärer som målat sin bild av ett harem har någonsin varit där, det är en projektion. Författaren Fatima Mernissi." BORDER="0"Författaren Fatima Mernissi. Kulturhistoriskt är "Shahrazad reser västerut" mycket intressant och Mernissi skriver förmodligen i egenskap av privatperson - någon övergripande sociologisk jämförelse mellan manligt muslimskt och manligt västerländskt är det inte. Men hennes tolkning av Shehrazad, sagoberätterskan i Tusen och en natt, är överraskande och spännande. Shehrazad sätts in i ett politiskt sammanhang och görs till föredöme för dagens kvinnor och män. Jag är länge helt förtrollad av Mernissis tolkning men blir samtidigt förvirrad av att hon använder historierna i sagan som om de vore verkliga. Shehrazad är ju trots allt bara en litterär fantasi. Det haltar lite när Shehrazad görs till politisk förebild och som sådan ställs mot de västerländska manliga filosoferna.(som Mernissi inte har läst!). Shehrazad överlever tack vare sin intelligens och uppfinningsrikedom. Så väl använder hon sig av sin kunskap att hon till och med får kungen att älska henne. Men den orientaliska Shehrazad, skriver Mernissi, är enbart intellektuell och "det är det väsentliga i hennes sexuella dragningskraft". I väst har hon förlorat sin eteriska dimension och dansar istället förföriskt, helst naken. Vad är det egentligen som händer när hon reser västerut? När Edgar Allan Poe låter Shehrazad dö i sin tolkning av sagan låter han henne njuta av döden. Man kan förstå att Mernissi blir upprörd om hon tror att E A P dödar Shehrazad för att hon är kvinna. Men om Shehrazad istället berört honom så djupt att han identifierat sig med henne? Det verkar troligt att när västerländska författare och poeter intresserar sig för sagan är det för att den berör dem och inte för att de vill tvåla till Shehrazade. Frågan är förstås om man kan kräva av Mernissi att hon ska känna till vår psykologiska barlast. Men eftersom nyckelordet i boken är kontroll, något som både muslimska och kristna män är intresserade av, hade hon hittat fler likheter än olikheter om hon hållit fast vid det. Hon ställer många intressanta frågor men hon ger inga svar och där svaren redan är underförstådda drar hon inga slutsatser. På ett ställe står det: "Kvinnan har trätt fram som en väldig medborgerlig kraft som kräver demokrati och slåss mot orättvisa i vår del av världen. Men innerst inne, till skillnad från den kristna västvärlden tror muslimska män att kvinnor är deras jämlikar". På ett annat ställe tackar hon sin lyckliga stjärna att hon är muslim och hon hoppas att de muslimska fundamentalisterna inte ska komma på hur den västerländske mannen gjort för att få kvinnan att bli förtryckt inifrån. Jag känner inte själv igen mig i Mernissis beskrivning av den västerländska kvinnans ofrihet. Det är svårt att se sin egen kultur som en annans projektion, den svårigheten delar jag fullt ut med Fatima Mernissi. Marianne Ekenbjörn

Robert Dahlström robert.dahlstrom@allehandasyd.se
Så här jobbar Ystads Allehanda med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons