Hur känns barnbarn?
En del har jag hunnit med men långt ifrån allt. Vi är ju inte så konstruerade att vi fixar allt under en livstid. Ta böcker, till exempel. Hur mycket jag än läser så hinner jag inte ens med ett års utgivning.
Jag läste någonstans att ett skäl till att vi moderna människor blir så lätt stressade är att vi lever linjärt. Vi börjar i vaggan och sedan är det som en rak linje som bara slutar på ett sätt och det är vi väldigt medvetna om. Och för varje år är det allt mer som ska hinnas med, tiden blir ju bara knappare och knappare sedan man väl är född.
En sak funderar jag över som jag gärna vill hinna med; att få barnbarn. Nu är väl inte jag någon barnmänniska precis, jag tycker det är besvärligt med barn – förutom min dotter förstås som alltid varit helt perfekt.
Men jag undrar hur det känns att få ett barnbarn. Jag har frågat en del andra gubbar, som är något lite äldre än jag är, och alla himlar med ögonen och säger att det är en fantastisk upplevelse, en av livets absoluta höjdpunkter.
Jag undrar hur det känns när den lille/a för första gången sluter sin hand om mitt lillfinger? Uppstår det en gnista, får vi en direkt kontakt, går våra själar genast in i symbios? Och hur kommer jag att reagera? Blir jag sentimental och bryter samman eller är det som vilken unge som helst?
Dessutom uppstår förmodligen en mängd praktiska omständigheter att ta ställning till. Hur mycket får man överbeskydda barnbarnet? Finns det någon gräns för omsorgen?
För mig är det ofta mormor eller farmmor som på ett naturligt sätt tar ansvar och vet hur man ska göra men hur mycket får jag vara med? Förväntas jag ta ansvar och sitta barnvakt och åka till akuten stup i kvarten så fort den lille/a hostar till lite eller kanske inte tömmer nappflaskan som om den vore en kall pilsner en het sommardag?
Frågan är hur mycket man får lov att lägga sig i. Om det, till exempel, ska köpas barnvagn och jag erbjuder mig att betala för den – innebär det att jag också får bestämma hur den ska se ut? Hur känns det att som morfar gå ut med ungen i vagnen på stan, bubblar det av stolthet eller blir jag bara generad och osäker och bävar för att barnet ska börja gråta så där helt omotiverat? Och vad gör jag då? Jag minns inte hur man gör.
Men jag också se klara fördelar med ett barnbarn. Självklart är det underbart att ens gener fortsätter sin vandring och att man därmed lever vidare i en vid mening.
Rent praktiskt måste det vara skönt att inte ha det huvudsakliga ansvaret. Jag kan ju ta ansvar när jag vill, komma på besök och sitta och gulla med barnet och låta det dra i mitt skägg och så där, men blir det aktuellt med blöjbyte då kan jag väl återlämna barnet?
Usch vad jag är feg! Men jag smakar gärna på ordet morfar...
