Hur ska vi vara?
Djurleken går ut på att man ska säga vilket djur man vill vara och vilket djur man tror andra ser en som. Sedan ska övriga deltagare säga vilket djur de tycker man är. I det läget kör jag alltid med ”jag är en björn” det brukar alla hålla med om.
Men vilket djur kan man/vågar man applicera på kvinnorna i sällskapet? Man måste komma ihåg att detta inte är en lek som går ut på sanningen, om någon ser ut som en näbbgädda eller en råtta så kan man förstås inte säga det, ej heller att någon är så fladdrig att hon mest påminner om en höna eller att någon har drag av en gås, oavsett om det gäller gåsamor eller gåsafar.
Nej, detta är en lek som går ut på att vi ska få varandra att må bra. Och vi bryr oss egentligen inte alls om djurens riktiga egenskaper utan det är myten om djuret, den förutfattade meningen vi är ute efter. Ingen vill vara ”dum som en gås” trots att allt pekar på att gäss är ovanligt smarta fåglar.
Således tyckte jag att min dotters moder, äldst och klokast i församlingen, var en lejoninna och dottern en tornfalk. Så där höll vi på och ljög oss blåa och alla ville vara örnar som svävade i skyn eller leoparder. ”Jag är kanske mer åt varghållet än björn”, försökte jag men det absolut inte hem. Jag förstår inte vad det är för fel på vargar.
Jag tog upp en annan tråd och menade att vi är olika i olika situationer och tillsammans med olika personer. Då hamnade vi genast i skarpt läge, det övergick till den rena egenskapsleken som alltid inleds av en kvinna som frågar oss män vilka egenskaper vi uppskattar mest hos en kvinna.
Välkomna i fällan. Finns det praktiska möjligheter bör man avbryta här för nu blir det bara svårare och svårare. För det första är det inte en eller flera specifika egenskaper som gör att vi uppskattar varandra utan helheten och den är svår att sätta namn på. Och för det andra måste man i detta läge känna in vilka egenskaper som deltagarna tror sig äga – det gäller alltså att komma på vad var och en vill höra.
Jag funderade och drog till med det bästa jag hade; flexibilitet. Det hördes ett surt mummel, det var inte tillräckligt konkret. Ej heller tillräckligt kontroversiellt, det ska gärna – särskilt när det kommer från en man – vara något som hela gänget kan kasta sig över. Fördomar ska bekräftas. Diskussionen ska bli het.
Min dotters pojkvän försökte komma till undsättning och menade att det skulle vara positiva egenskaper som att vara snäll, hysa empati, vara hjälpsam, kärleksfull och tålmodig. Och det gäller både män och kvinnor.
Djupa suckar från lejoninnorna och falkarna, det dög inte heller.
”Pratar vi om yttre egenskaper”, drog jag till med, ”då ska en kvinna vara lång, smal, ha mörkt långt hår, vara sexig även i vardagen och alltid lukta gott.”
Så var vi äntligen framme och eldslågorna slog ut i full blom.
