Annons
Nyheter

Livet – en ständig kamp mot tiden

Nyheter • Publicerad 7 januari 2005
Foto: 

Vi människor är ändamålsenliga skapelser. Med det menar jag att vi genom den biologiska evolutionen har utrustats med det vi behöver för att överleva som art. Det är väl egentligen bara blindtarmen som saknar påvisbar funktion.

Men ta en sån sak som fantasin! Är den verkligen behövlig för att vi ska överleva som art? Svaret är enkelt. Försök tänka bort vår förmåga att fantisera. Då blir det inte mycket kvar av oss som människor.

Annons

För några dar sen tänkte jag på det nyår som snart är här. Jag försökte minnas tillbaka, nyårsaftnar som gått, långt ner i min ungdom. Men det var inte alldeles enkelt. Nog kunde jag minnas ett och annat som hänt, fester, ensamheter, äktenskap, olika platser där jag varit, men årtalen var osäkra. Tankeleken blev till sist tröttsam och jag hoppade ur min egen tidsålder och gick ännu längre tillbaka.

Hur var det för tusen år sen iYstad? Inte fanns här något samhälle att tala om. Bara enstaka usla fiskarhyddor vid en strandlinje som inte gick där dagens befinner sig. Det rådde totalt mörker, människor kröp ihop under sina fällar och de visste inte ens om att ett gammalt år ömsade skinn med ett nytt år. Världen var liten, skrämmande, obegriplig. Det fanns en Gud som styrde och en Djävul som frestade. Det fanns ett dagligt slit för att överleva, knappast mycket annat. Och som sagt, ingen tid, inga klockor, inga ödesdigra sekunder när ett gammalt år bytte skepnad med ett nytt. För tusen år sedan lyfte man inga glas och skålade med varandra här nere vid Ystads stränder. Inga raketer, inga nyårsklockor, bara mörker och ett år som tyst tassade över en osynlig gräns och blev ett nytt år.

Man kan fundera över det här, livet som vi lever genom att oavbrutet mäta tid. Det moderna samhället skulle inte fungera om vi inte hade en gemensam översikt om hur våra timmar, dagar och nätter ser ut. Vi kan dessutom mäta tiden ner till ofattbart små tidsenheter. De mekaniska urverken från 500 år tillbaka i tiden, magiska och geniala konstruktioner, är i dag ersatta av atomur där svängningarna är så små och så exakta att de knappast drar sig mer än nån sekund på en miljon år.

Men tiden är naturligtvis också en börda. Vi lever mer och mer i en sorts förhandlingssituation med tiden. Skyndar jag mig med en sak så kan jag vinna lite extra tid. Kommer jag för sent så har jag förlorat tid. Vi mäter livet i vunnen tid, tillgänglig tid, förlorad tid. Vi önskar dessutom hela tiden (!) att vi hade mera tid. Kunde vi ändå delta i ett lotteri där vinsten utgjordes av ett plus på ett par månader i vårt livstidskonto. Men kampen är ojämn. Tiden som både finns och inte finns bedrar oss. Vi står till sist som förlorare när timglasen runnit ut.

Jag tror människor i vår tid skulle må bra av att ifrågasätta förhållandet till alla de synliga och osynliga klockor som omger oss. I Afrika har jag många gånger sett människor som prytt sina armar med klockor. Men de har inte fungerat, visarna har varit orörliga. Där har tidmätarna förvandlats till smycken, vackra att se på. Det har varit som en tankeställare. Jag har också mött ett annat förhållningssätt till det vi alla känner till; att stå och vänta på en buss som aldrig kommer.

På den afrikanska kontinenten är bussar ofta försenade. Men jag har knappast sett en människa stå och vänta. Istället för denna passiva och irriterande väntan gör man nånting annat. Att vänta på en buss är ingen sysselsättning för en människa. Tids nog kommer nog bussen. Under tiden kan man laga mat, lägga sig att vila, laga ett hål i byxorna, samtala med människor som också ska med bussen. Man kan kort och gott fortsätta att leva i väntan på bussens ankomst. Det finns inget skäl att offra tiden på väntans tröstlösa altare.

Möjligen är det ett nyårslöfte jag kan roa mig med att utfästa detta år. Att jag nästa år ska titta på mina klockor färre gånger per dag. Jag inbillar mig att det gör att jag bättre kan lyssna till den klocka som alltid är den viktigaste. Den som tickar i min bröstkorg.

Hjärtat mäter ju den alldeles verkliga tiden.

Henning Mankellskriver krönika i Allehanda varannan lördag.

SAXO
Så här jobbar Ystads Allehanda med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons