Lundavägens tusenåriga vindlingar

Naggad är den i ändarna men från Vaktarbackensöder Bjäresjö till avtaget mot Lindhult i norr vindlar den ännu fram i all sin järnåldersglans! Syftar på traktens stora kulturella sevärdhet - kronolandsvägen som band samman Ystad med ärkebiskopsätet Lund.

Än mer stärkt i uppfattningen om vägens historiska kvaliteer blir jag efter läsningen av årets utgåva av Våra Härader, utgiven av Ljunits och Herrestads Hembygdsförening. Utgåva 38 har väg och bro som bärande tema men ger även plats för läsvärda personöden.

Väghistoria

Inledningsvis bjuder redaktören självSigvard Nilsson på allmän väghistoria. Vi får veta att kristnandet bands samma med insatsen för dragande av väg och byggande av bro, gärningar som kunde "sona begånget brott och bereda salighet". Eller som det står att läsa på en runsten i Uppland av årgång 1000-tal, i nusvensk skrivning: "Jarlabanke lät resa dessa stenar...och han gjorde denna bro för sin själ".

Plikten att hålla väg och bygga bro föll på dem som därav hade nytta. Så motiverade maktens herrar i Sverige den förpliktelse som lades på vägomgivningens bönder. Magnus Erikssons landslag av årgång 1350 påbjöd: "Alla äga broar bygga, och vägar rödja, så den som mindre äger i by, så den som mer äger, var efter sin egendom". Tanken med progressiv skatt är med andra ord minst 655 år.

Svensktid

1658 komAxel Oxenstiernas och drottning Kristinas påbud om gästgiveri och skjutshushållning även att gälla för Skåneland.De bönder som råkade vara bosatta inom 2 mils radie från närmaste gästgiveri var förpliktigade att ställa upp med skjuts när så resenärer påfodrade.

Milstenar började resas ur vägkantens mylla efter en förordning som trädde i kraft 1664. Och 1735 definierades begreppen kungs- eller allmän landsväg(som skulle hålla måttet 10 alnar, dvs 6 meters bredd).

En dylik "huvudled" var, och är, den gamla Lundavägen. Som får en initierad beskrivning av Göran Olsson som även följt den aktuella, och nyss avslutade restaureringen av stenbron över Svarteån, norr Bjäresjö. En bro som enligt författaren första gången nämnsår 1554 i danska källor med"...om en engh ligger vesten Bierisse broe norden for aaen..."

Bulfjelle

Bron var sannolikt en enkel plankkonstruktion, på danska kallad "bulfjelle", men enbart det faktum att där fanns en bro, och inte endast ett vadställe, som varvanligt förekommande säger åtskilligt om vägens strategiska betydelse för bådevärldslig och kyrkligt makt. Biskopen i Lund hade intresse både i Bjäresjö- och Skårby kyrkor, den sistnämnda eventuelltbiskoplig dopkyrka, rest ur den hedniska(?) jorden redan i slutet av 1000-talet.

Den nuvarandeenvalviga stenbron med en spännvidd på 2,8 meterär 8,4 meter lång och 7 meter bred. Dess tillkomst är höljd i dunkel. Som häradsbro utmed en kronolandsväg föll det på länssmyndigheten att hålla koll på bådedess byggande och skicket. År 1790 kunde man i en rapport läsa att "Bjäresjö bro på norra kronolandsvägen, uppbyggd av trä; till skillnad mellan Herrestads och Ljunits härad".

Hunnestadsmonumentet

Någon gång under 1800-talet byggdes den nuvarande valvbron av bönderna i Hunnestad. Det var den omständigheten som låg till grund för antagandet att de försvunna delarna av Hunnestadsmonumentet, i den vevan, råkat bli till bärande stenar i brons valv eller stödmur.Trots idogt sökande under det nu avslutade arbetet lyckades man emellertid inte spåra de saknade bildstenarna.

De två stenar som därmed ännu efterlyses är enligt Göran Olsson en med ett ristat hjortdjur, kanske asatrons Eiktymer. Den andra visar en varg, möjligen ulven Skoll som slukar solen.

Där Linne"for fram

Förhoppningsvis kan årskriften bidra till att vägen får den uppmärksamhet den förtjänar som rik kulturhistorisk källa. Inte enbart för att den burit kungligheter ochvärldskändisar som Linné, utan för att den överhuvudtaget finns kvar i en kanske mer än tusenårig sträckning. Att kunna färdas längs något dylikt är minst sagt ovanligt. Inget kulturobjekt har väl som den åldriga vägsträckningen fått stryka på foten för den heliga, fridlösa, framkomligheten.

Svenstorps mölla

Om väg och bro handlar även två bildreportage. Det ena om vägstationen i Sövestad som var igång 1938 till 1993 och den andra är en dokumentation i text och bild av Nils Rosengrenvisande restaureringen av 1700-talsbron över Nybroån vid Svenstorps mölla på sommaren 1988. Vid broarbetet blottades en tidigare okänd inskription - årtalet 1766, samt initialerna RB, vilket enligt Rosengren tolkats som Rutger Barnekow, då slottsherre på näraliggande Tosterup.

Årtalet väcker frågor. Den andra hälften av 1700-talet är känt som stenvalvsbrons, dessförinnan nöjde man sig vanligtvis med träkonstruktioner av enklaste slag. Naturligt nog då högvatten regelbundet svepte med sig anläggningen varför man ofta fick gripa in och bygga nytt. Men 1764 kom ett kungligt påbud om nödvändigheten att spara virke (som ju inte minst behövdes för skeppsbyggen). Bl a förbjöds socknarna att bygga och underhålla kyrkohägnader med trä. Två år efter det påbudet tycks stenvalvsbron vid Svenstorp ha kommit till - finns där ett sammanhang?

Personöden

Våra Härader 2005 bjuder även på mindre hårda varor än sten. Gulli Nilsson berättar om ett sommaräventyr som slottspiga hos friherrinnan Kurck på Rynge slott..."det stod som ett skimmer kring henne, påminande om någon från sagoböckernas värld". Slottet som gick ur tiden 1977 pryder omslaget liksom likaledes rivna Öja slott.Om sitt eget långa arbetsliv som lantbrukare berättar Gunnar Erlandsson, en utförlig dokumentation över jordbrukets förändring, inte minst värdefull enär egna bilder beledsagar skildringen.

Om ett dråpligtöde (i all sin tragik) berättar Birger Tidman (årets mottagare av föreningens hembygdspris). Det gällde den omtyckte och flitigt nyttjade prästen Daniel Broome i Sövestad som under en begravning 1 maj 1753 råkade ut för ödet att falla i graven som var så djup att han slog ihjäl sig.

Sockenombudet i Katslösa Birger Larsson fortsätter sin ambitiösa vandring bland traktens sockenamn. Nu gäller det Villie. Skriften finns på bibliotek eller fås via medlemskap.

Kurt Ivarsson

Våra Härader 2005

Järnåldersresa ännu möjlig

Längs historisk lundaväg