När det oförutsedda tar plats
Verkligheten är sällan entydig, det finns alltid utgångar och utvägar, som inte är lätta att upptäcka, men de finns där. Många gånger förefaller de både osannolika och utanför möjligheternas ram. De lämnas därhän, därför att de är så främmande och omöjliga, som alternativ.
Men på något sätt är de att räkna med i människors föreställningar, en handling kan plötsligt vändas till motsatsen och ett förlopp i ett liv kan brytas och ta en helt annan vändning.
Om detta handlar Håkan Nessers fem berättelser, om hur det oförutsedda tar plats, om hur det oförutsägbara inträffar, om hur en väl strukturerad verklighet vandrar in i fiktionens inte lika väl definierade rum.
I mitten finns människor, som ofta är på resor eller vill inta olika platser för att söka och få svar på minst sagt snärjiga frågor, som har kommit till dem på olika sätt. Genom meddelanden, genom svartsjuketankar eller genom nästan tvångsmässiga handlingar.
Den första berättelsen gäller en författare, som har åkt till Venedig för att skriva, kanske inte en roman, utan snarare något kortare. Han behöver nytt bränsle, nya miljöer och ombyte för att skapa igen. Det går väl så där, men på ett märkligt sätt blir han rejält indragen i en annan historia. Märklig och helt oförutsägbar. Ett par bestämmer sig för att begå självmord tillsammans, de sluter en pakt. Mannen håller sitt löfte, han följer överenskommelsen, med kvinnan är det sämre. Och det är då författaren kommer in i bilden, med hjälp och stöd, som inte visar sig helt lyckat.
Jag väljer den här berättelsen, därför att den visar tydligt på Håkan Nessers metod och tillvägagångssätt i berättandet. Först lunkar det på i ett sömnigt, verkligt spår, sedan kommer vändningen och så upplösningen, som är långt borta från det ursprungliga. En början och en mitt, som aldrig avslöjar slutet. Så står plötsligt huvudpersonen där med ett helt annat alternativ under armen.
Jag tycker, för övrigt inte om berättelsen. Den är både seg, tråkig och stolpigt skriven, det förvånar mig att den inleder samlingen.
Det är den andra berättelsen Förrättningen, som jag tycker bäst om. Det är den kortaste, den med bäst laddning och med stor dramatik. Och en osannolik, men tilltalande upplösning.
Den handlar om en son, som efter många år söker upp sin far i ett annat land. Det är ett löfte, som han har gett sin mor på hennes dödsbädd. Han ska berätta sanningen om ett faderskap, en fråga, som har förgiftat flera personers relationer under lång tid. En fråga, som har fått förfärliga följder. Sonen besöker honom på en klinik, där han vistats under lång tid, han äger en bräcklig konstitution med en böjelse för både depressioner och tvångstankar.
Och så berättar han om det, som han har lovat sin mor och …..
Och efter uppgörelsen kommer lugnet, jag älskar dessa passager hos Håkan Nesser.
"När jag kom ut på gårdsplanen hade regnet börjat. Ett
tungt och envetet regn som utan tvivel skulle hålla i sig
och följa mig ett gott stycke genom natten. Jag kröp in i
bilen, tände strålkastarna mot mörkret och körde försik-
tigt ut genom grindarna. Jag kastade inga blickar i back-
spegeln, såg mig inte tillbaka. Och jag hade ingen känsla
av att någon iakttog min avfärd. "
När Håkan Nesser skriver avspänt och fritt, som i den andra och tredje berättelse, då glänser hans språk, han visar sin humor och sin känsla för ironi och lättsamhet på ett originellt sätt.
Men så ibland, som i den första berättelsen blir det rejält träigt och det blir inte bättre av att han blåser upp sig med litterära poser och manér. Då år det rent ut sagt tråkig läsning och ingen underhållning.
Bo Bjelvehammar
Titel: Från doktor Klimkes horisont
Författare: HÅKAN NESSER
Förlag: Bonniers
