Nu är det klang- och jubelföreställning

Varför inte jubla om hösten då marken gödslas och blir rik på falnande glöd. Det är ju inget utplånande, inget försvinnande eller ens död utan bara en vila då skönheten blir ett frö. Det är därför som hösten är så vacker – den är inget utslocknande utan endast en andhämtning kort som en natt. Ett djupt, långsamt andetag.

Våren är jublande fanfarer, det hetsiga snabba och högljudda forsandet från nyväckt vatten och den ranka och påstridiga växten hos en ung planta så full av dådkraft att den kan spränga asfalt och det dånar och vrålas och allt är bråttom, bråttom och framväxten är smärtsam men når snart en ljuv tid av fulländning och skönhet.

Hösten har inte bråttom, hösten är ingen smärtsam tid, hösten är vila och eftertanke och den egentliga våren som skalderna hävdar. Det finns ingen början, det finns inget slut – det finns bara dag och natt, vila och rörelse och de fyra årstiderna är vårt påfund, naturen känns inte vid dem.

Det kraftfulla regnet föder jorden och och om hon har tur; skogsjungfrun, väcker vattnet de rätta svampsporerna till liv och frön och sporer kan förenas och blomman resa sig ur jorden. Det händer ungefär vart 20 år – i bästa fall. Det är ingen tid, bara en natt.

Och stormens svepande vindar lossar trädens blad, de behövs på marken, de behövs för kommande generationer och ska det ändå ske så är det lika bra att det sker med kraft; födsel i en storm. Och det finns inget sorgligt i bladens röda och gula lågor, som gnistregn utför de sin sista dans och lägger sig till vila och vintern bäddar ner dem varligt och de suckar av välbehag och finner sin vila efter den storslagna finalen som ju, som sagt, egentligen är en overtyr.

Så låt oss glädjas åt hösten och välkomna vintern och njuta av den storslagna skönheten hos en vissnad blomma och doften av multnande löv och vill vi se våren redan nu är det bara att rota bland löven, blottlägga jord och där finner vi både kilande insekter, en nyfiken sork och små embryo och fröer och kanske redan en och annan knopp som dock tar en vilopaus några månader till.

Och en stilla, vacker höstdag ljuder en hummande sång bland träd och växter och det är sakralt, det är en helig tid och ingenting är mig närmare en sådan dag mer än de första stroferna ur koltrastens strupe i den första våren som egentligen bara är en tidig morgon efter en kort natts vila.

Och man kan hela tiden stöpa nya ljus av de som brunnit ut.