Och ditt namn ska vara
Pojknamn som sedan ska bli en vuxen mans namn. Vi är några stycken som är involverade i en trevlig diskussion men endast två har det slutliga beslutet i sin hand.
Den första frågan som kom upp i mitt huvud, när jag fick veta att det handlar om en påg, var hur många namn man ska ge det lilla barnet. Det finns ju många män i släkten som borde hedras men endast ett namn blir ju så att säga tilltalsnamnet – om man inte hittar på någon kombination som Klas-Bertil eller Nils-Robert. Men kombinationer är svåra, de blir lätt töntiga, ungefär som vissa dansbandsnamn.
Så vad saken egentligen handlar om är tilltalsnamnet, sedan kan man lägga på hur många mellannamn man vill, tror jag. Det finns olika grupper av namn som skulle kunna bli aktuella. Vi har popnamn inspirerade från USA, i första hand, som Ringo, Slim, Elvis, John-Paul, Lucky och så vidare. Nja, det är inget för mig.
Sedan har vi utlandsinspirerade namn som Jaques, Francois, Rafael, Giovanni, George, Miguel och Helmut. Tveksamt, det skulle i så fall vara ett sydeuropeiskt namn, helst spanskt förstås. Och vi har förstås avdelningen gamla svenska namn, eller i alla fall gamla namn av varierande ursprung, som Gustav, Emil, Helge, Sture, Sixten, Birger, Tor, Björn och Bertil.
Det sistnämnda är, för övrigt, mitt andranamn men jag vet inte varifrån mina föräldrar fick det. Jag vet inte heller varför de döpte mig till Robert, som ju är ett franskt namn, utan anknytning till någon i släkten. Det finns ju några amerikanska och engelska skådespelare som heter Robert men det känns avlägset att de skulle ha plockat namnet därifrån.
Nä, om jag får bestämma så blir det ett namn ur den gamla katalogen och det är vi tämligen överens om. Och varför inte med historisk eller rent av religiös anknytning; Johannes är till exempel ett vackert namn, precis som Josef och Gustav.
Men man får tänka sig för så inte namnet blir en framtida belastning. Jag är bekant med en man i Tyskland som heter Addi. Vi satt en kväll och pratade och jag frågade var namnet kom ifrån, det är ju ovanligt. Då förklarad han att han egentligen heter Adolf men det vill ingen heta i Tyskland, alltså blev det Addi.
Nåja, det är ingen brådska, man kan vänta länge med att ge sitt barn ett namn, Eller finns det en byråkratisk tidsgräns? Jag känner i alla fall ett par som förvisso hade många namnförslag men inte kunde bestämma sig så plötsligt hette barnet just ”Barnet”. Det blev så inarbetat att det hängde med i flera år och det var väldigt charmigt.
Jag tycker också att ett namn ska vara mjukt och snällt, inga hårda konsonanter alltså, och det måste passa ihop med efternamnet och inte vara för långt och för svårt att stava till. Helst ska det också ”klä” den nya människan men det vet man ju inte förrän efter många år. Detta är sannerligen ett kärt besvär.
