Petri Tamminen: "Fel inställning"

Romanen har ett svartvitt omslag, ett utsnitt i en antropologisk studie, en välväxt, naken man står bakom en stör, en spetsad träpåle, som döljer delar av ansiktet och den mest vitala delen där nere. Mannen knyter händerna runt stören och håller dem i ansiktshöjd, i landskapet finns det flera pålar utplacerade i en kulturmark med gräspartier med både lägre och högre vegetation. Ett svagt dis vilar över bilden, ingenting är helt tydligt. Det är ungefär så berättelsens huvudperson förhåller sig till omvärlden, han heter Harri och är journalist och när han får veta att hans fru är gravid, blir han rädd, det är fel ord, han blir vettskrämd. Allt utvecklar sig till en katalog av hjärnspöken och vanföreställningar, han har alla de symtom, som kännetecknar paranoida tillstånd. Han är förföljd, han är uttittad, oförklarliga saker drabbar just honom och så kommer svallvågor av sjukdomar över honom. Petri Tamminen." BORDER="0"Petri Tamminen. Han kan inte tala med sin fru, hon är oförstående och en tänkbar fiende, han måste gå till psykolog, därför att han känner sig dödssjuk och omringad av faror. Harri pratar en timme hos psykologen och när allt är slut har Harri en stilla tanke, att något avgörande ska ske i detta lilla rum. Nu blir det inte riktigt så. Harri blir mer och mer osäker på sig själv, det är svårt att se på världen med rationella och logiska ögon, han uppfattar inte vad som är verkliga förhållanden. Men i stunder av klarsyn funderar han mycket på att ändra sin tillvaro. Byta bostad eller hemstad, läsa till läkare eller bli troende. Men det blir ingenting som förändras, rädslan är för stor och hoten är för många. När barnet föds blir allt bara värre för Harri, han klarar inte av någonting, han kan inte uppfatta vad som är sant och troligt omkring sig, han förlorar sitt arbete, oron för sjukdomar och smittorisker blir större. Det låter naturligtvis svart och allvarsamt, det är det självklart, men Petri Tamminen skriver med en klädsam distans till Harris personlighetsförändringar, i allvaret finns inslag av humor och berättelsen äger en kärv hoppfullhet, liksom en ömsinthet. Den är inte intensiv, men påtaglig. När Harris bil lägger av under en resa till Helsingfors, hamnar han tursamt hos en kollega, som hjälper honom på flera sätt. När Harri berättar sin livshistoria för Eero bestämmer han att de ska åka på en musikfestival i Eeros hemtrakter. Eero har bestämda och färdiga åsikter om det mesta, han undervisar Harri inom olika områden, som om detta med kvinnor, där han har en enkel filosofi, där han har fattat ett principbeslut. Det går inte att välja och vraka, då bli man utan. För Eero duger alla, som har kjol och egna tänder. Nu blir den här resan både befriande och händelserik för Harri, reseledaren är en initiativrik man, han ordnar både det ena och det andra. Harri kan väl inte riktigt ta för sig, men han ser noga vad som händer och de allra märkligaste händelserna blir förlösande. Upplevelser av bastubränning och djävulsutdrivning blir helande. Det är Eero, som öppnar Harris ögon, han gör det i långa utläggningar, stärkt av koskenkorva med salmiaksmak och han skriver sitt namn på himlen i eldskrift, EROS. Bo Bjelvehammar