Sevilla och skotsk marmelad
Söndag morgon. Efter en stimmig ferianatt, tillika lördag, är det en lisa för själen att sitta i min fåtölj på hotell Zenit. Sedan några dagar är himlen ständigt blå och det blir varmare och varmare, i går stannade kvicksilvret på plus 27 grader i Sevilla. Utanför mitt vidöppna fönster porlar fontänen stilla och duvorna badar, tre palmer reser sig femton meter upp i skyn och apelsinträden dignar av frukt.
Förutom det utmärkta geografiska läget är fördelen med hotellet att det har en stor innergård där ingen trafik passerar, en och annan taxibil och några varubilar är allt som kommer in och stör. Från gatan är det svårt att ens förstå att det är ett hotell, endast en liten skylt skvallrar om saken men när man gått genom tunnel in till innergården då uppenbarar sig hotellet som ett palats med en storslagen entré.
Det finns gott om apelsinträd i Sevilla, de är stadens symbol, men många som försöker plocka frukterna blir besvikna. De går inte att äta. Men de är fina att titta på och när träden blommar och väldoften ligger över stan då är det härligt.
Det finns mycket kultur och internationella kopplingar mellan Sevilla och världen. Katedralen är en av de största i världen, Columbus ben sägs ligga i i den och den som faktiskt var först med att upptäcka Amerika var Rodrigo de Triana, född och uppvuxen ett stenkast från mitt hotell – han stod som utkik i mastkorgen på Columbus fartyg S:t Maria.Det finns många sådana historier och den som kan sin Frans G Bengtsson och hans roman Röde orm minns säkert att två av vikingarna under några år fungerade som livvakter åt den dåvarande moriske härskaren i Sevilla.
Och det var apelsiner från Sevilla som var grunden till den klassiska marmeladen från den skotska staden Dundee. Någon gång under den senare hälften av 1700-talet sökte ett spanskt skepp lastat med apelsiner skydd från en storm i Dundees hamn. Lasten började bli dålig och en affärsman vid namn James Keiller köpte hela klabbet för en billig penning. Det visade sig att frukten var oätlig, allt för bitter och lätt skämd. Men då kom James Keillers fru Janet på att koka apelsinerna med socker och så var den typiska, lite bittra, skotska marmeladen född. Om ni tittar på etiketten till en sådan marmeladburk än i dag så står det klart och tydligt att den är gjord på apelsiner från Sevilla.
Historien om marmeladen är i huvudsak sann men finns i lite olika versionen. Enligt en röst var det James Keillers mamma som kom på receptet i samband med att Keillers startade tillverkning av godsaker 1797. Hur som helst finner jag ett stort nöje i att sitta och titta på apelsinträden utanför mitt fönster och tänka på Skottland och James Keiller.
