Simrishamns Teater: Sabina

Sabina är en teaterföreställning med många bottnar. Den till det yttre en slags dokumentärpjäs som utgår från det som är känt om Sabina Spielrein via brev, dagböcker och samtida dokument. Den faktiska handlingen, vilka år som Sabina Spielrein var där och där, vilka hon träffade och när hon tog sina examina och lade fram sina avhandlingar är kända och presenteras med exakthet. Men pjäsen försöker också ge en bild av hur Sabina Spielrein fungerade som människa, som kvinna i en manlig värld, som mentalt sjuk, som dotter och moder och inte minst som älskande. Hennes märkliga kärleksförhållande till Carl Gustav Jung har en central plats. Dessutom har pjäsen ambitionen att genom Sabina Spielreins liv skildra den omtumlande samtiden med två världskrig, den ryska revolutionen och inte minst det patriarkaliska samhället. Invävt i allt detta löper trådar av psykoanalytiska teorier och det är förstås ofrånkomligt eftersom Sabina Spielrein levde i och för psykoanalys och teoribildning kring människans psykiska liv. En absurditet är att hon faktiskt själv beskrev och förutspådde sin egen död i sitt vetenskapliga verk "Destruktionen som tillblivelsens grund". Texten, som utgår från Karsten Alnæs roman "Sabina" (Oslo 1994), är utomordentlig, växelspelet mellan olika perioder i Sabina Spielreins liv är vitalt och dynamiskt och ger en god bild av hur det som varit hänger samman med det som är. Koncentrationen ligger på de yttre händelserna i hennes minst sagt dramatiska liv och skeendet speglar förträffligt hennes inre liv och hennes relation både till andra människor och den psykologiska forskningen. Sabina Spielrein var uppenbarligen en komplicerad och turbulent personlighet. Hon föddes av förmögna och välutbildade judiska föräldrar i den ryska staden Rostov. Hon blev psykiskt sjuk redan som ung och lades som 19-åring in på sjukhus i Zürich. Orsakerna till insjuknandet är lite grumliga och skildras i pjäsen som både en slags översexualitet, kanske färgad av försiktigt antydda sexuella övergrepp, och ett tillkortakommande i förhållandet till syskonen. Men där tassar pjäsförfattaren försiktigt fram. Marika Lagercrantz Hon blir Carl Gustav Jungs första patient som behandlas enligt nya psykoanalytiska rön, tillfrisknar och börjar studera och blir med tiden själv läkare. Under den processen inleder Jung och Sabina Spielrein ett vänskapsförhållande som utvecklas till fysisk kärlek. Den här delen av pjäsen är både spännande och intressant. för Sabinas del är kärleken äkta och upphöjd. Hon frigör sig aldrig helt från Jung även om hon gifter sig och får två barn. För Jungs del är kärleken av ett annat slag. Är det amorösa förhållandet en del i hans behandlingsform? Det antyds så. Är hans beteende bara ett utslag av den patriarkaliska verkligheten vid tiden? Hyser han någon gång äkta kärlek till Sabina? Jo, kanske. Åtminstone ber han henne om ett barn men det är svårt att veta om det är allvarligt menat eller bara en gest. Sabina Spielrein och hennes man och barn flyttar hem till Ryssland som nu blivit Sovjetunionen och de drabbas hårt av den stalinistiska diktaturen. De får inte längre utöva sina yrken mer än som allmänläkare, sjukhuset för psykiskt sjuka barn stängs och de trakasseras. Till sist tvingas de flytta till Sabinas hemstad Rostov. Marika Lagercrantz I början av andra världskriget invaderar de nazistiska trupperna staden och Sabina och hennes två döttrar går sitt öde till mötes framför en synagogas vägg. Sabina Spielrein blev 57 år. I sin avhandling "Destruktionen som tillblivelsens grund" talar hon att något måste förstöras och försvinna för att något nytt ska få möjlighet att växa fram. Att detta är en stor del av människans villkor. Som att döden är en förutsättning för liv. I pjäsen tolkas det som att nazisterna måste förgöra judarna för att ge utrymme åt den ariska rasen att växa. Därmed förutspådde Sabina Spielrein sitt eget öde. Detta är en stark pjäs som framförs med ett eldfängt och intensivt spel av Marika Lagercrantz. Hon gör alla roller och går från den ena ytterlighetens stämningsläge till den andra yttersta gränsen utan besvär. Hon lyckas förmedla ett stort allvar, stark förtvivlan och det skulle vara enkelt att göra denna pjäs som en enda lång sorgmarsch men så är det inte. Sabina Spielrein var förvisso en djupt kännande och tänkande människa men också en levnadsglad och tokig kvinna. Här firar Marika Lagercrantz triumfer med sin sensualism och ett kroppspråk som sannerligen tar ut svängarna. Det är god teater. Men det finns också en del plumpar i protokollet. Några enstaka gånger spelar den eminente cellisten Tommy Svanström rollen som berättare i stället för Marika Lagercrantz själv. Det fungerar inte särskilt bra. För övrigt är musiken och framförandet av den nära nog fulländat. Inledningsvis avbryter Marika Lagercrantz spelet och går fram till scenkanten för att småprata med oss i publiken. Det fungerar inte heller. Det är ju ingen revy precis. Föreställningen kräver engagemang och koncentration om den ska ge en fullödig upplevelse och då blir det bara störande med lite småprat hur charmerande Marika Lagercrantz än är. Låt oss gå in i pjäsen och sedan stanna där. Ytterligare ett litet aber i Simrishamn var att texten inte satt som den skulle. Marika Lagercrantz tappade bort sig och stakade sig några gånger för mycket. En föreställning som denna bygger mycket på att sugas in i magin, att inte se den ensamme skådespelaren utan förföras och förtrollas och helt gå in i den andra världen. Det kräver perfekt timing och röstbehandling och att inget kommer in och stör pjäsens flöde. Som stakig text, onödiga repliker från en musiker och småprat med publiken. En snävare och stramare dramaturgi hade varit bra. Men det är i alla fall en underbar föreställning som gav mig en stark och skön teaterupplevelse, Marika Lagercrantz är en av våra stora med en vidunderlig utstrålning och närvaro och jag ser gärna denna föreställning några gånger till. Robert Dahlström